Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-12-12

Nytt info blad

Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-12-12.pdf

 

2019/11/Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-08-25

nytt infoblad

2019/11/Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-08-25.pdf

 

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2019-10-10

klicka på texten nedan så flyttas du till filen

2019-10-10_Nyhetsbrev

 

 

 

Protokoll fliken uppdaterad

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2019-08-25

klicka på PFD filen så flyttas du till filen

Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-08-25.pdf

Information-från-Hallands-Regementes-och-Hallandsbrigadens-Kamratförening-2019-06-17

Klicka på länken nedan för att se informationen

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2019-06-17

 

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2019-03-30

Klicka på länken nedan för att se informationen

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2019-03-30

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-09-06

Resan till Norge genomförd 30/8 – – 2/9  2018

En kunnig guide berättade om Fredrikstens fästning. Foto Bo Criwall

Vi 68 deltagare på resan är åter hemma efter fyra dagars härlig minnesvärd aktiv resa i fint väder i Norge.
Vi har sett och upplevt mycket, besökt historiska platser, krig och fred, kultur mm.

Vid besöket på 22 juli-centret (bombdådet i Oslo och barnmorden på Utøya) kom tårarna fram. Annars var vi glada. Gladast blev vissa när vi stod på svensk mark i Norge (Voksenåsen på Holmenkollen)!

Vi har åkt buss och båt samt vandrat en hel del. Ätit och druckit gott. Umgåtts och haft trevligt. Men det är dyrt i Norge. På hemvägen kom kopplingen till vårt kära regemente: besök vid Wästgöta Dahl regemente vid Nygårdsängen och Grunnebohed. Mer info kommer i vår tidningen, i slutet av februari 2019.
Nästa års kamratresa kommer troligen att gå till Polen.
Text: Bo Westman

Uppstartsmöte för tidningskommittén

Tidningskommittén samlad. Från höger: Lars Ahlberg, Jan Erik Nordberg, Bo Westman och Lars Björk

Samlingen var i Soldathemmets sammanträdesrum. Vi önskar hjälp från Dig med historier från förr, fotografier mm som helst skall ha anknytning till Hallands Regemente.

Du kan bidra med historier, anekdoter, fotografier mm.
Kontakta Bo Westman e-post bossebus213@hotmail.com

Du kan även bidra till tidningsfonden!
Sätt in valfritt belopp på plusgiro 26 27 24-8  (skriv tidningsfonden)

 

SMKR regionmöte i Göteborg den 11 september
Kamratföreingen representeras av Bo Westman och Lars Björk. SMKR styrelseledamot Gunnar Ohlsén kommer även att deltaga vid regionmötet som hålls i Flottans Mäns lokaler vid Nya Varvet.


Nästa styrelsemöte
Kamratföreningens styrelse kallas till möte 2018-10-26 kl 09.30 i Soldathemmet.

Allan Widman till Halmstad den 4/10


Ordförande i försvarsutskottet Allan Widman (L) kommer den 4 oktober kl 18.30 att
bland annat att tala om Sveriges Totalförsvar. Platsen blir Halmstad Stadsbibliotek – Hallands-
scenen på andra våning.

Ett arrangemang av Försvarsutbildarna i Halmstad, Allmänna Försvarsföreningen i Halland
och Stadsbiblioteket i Halmstad
Fri entré – välkommen

 Tylebäck Hotell & Konferens

Gästernas kommentarer….
En pärla på bästkusten, en plats som jag kommit att besöka allt oftare och här finns det allt jag söker
komfort, trivsel, go ‘mat och trevlig personal. 5 minuter till Halmstad city och 5 minuter till stranden.
3 juni

Helt underbart ställe fin kvalitet på maten och personal. Även mycket stor djur fauna och vacker
miljö med vatten och strand. Kommer komma tillbaka med familj och vänner.

19 juni

Ett bra ställe att ha konferens på. Maten och servicen i matsalen är mycket bra.
Omgivningarna är fantastiska. Försvarsutbildarnas lärare och instruktörer är av hög kvalité.

5 mars

https://www.facebook.com/TylebackHotellKonferens/

 

Försvarsmaktens filmer

Försvarsmaktens Youtube-kanal visar video- och stillbildsmaterial som beskriver Försvarsmaktens verksamhet i Sverige och utomlands.
https://www.youtube.com/user/SwedishArmedForces

 

En starkare dansk
Från papperstiger till gripbara vassa förband?

Den danska försvarsöverenskommelsen som tecknades i början av 2018 kommer ge en massiv förstärkning av grannlandets försvarsförmåga. Föredömligt av dansken säger jag, och också intressant att de fokuserat så mycket på armén.

Du har väl inte missat att Forsvaret kommer få ett tillskott på 12,8 miljarder danska kronor fram till år 2023?
Danmark ska upp till Natos två procent-mål. Det är en ökning med 20 procent av försvarsanslaget, och fokus riktas nu om från krig i Mellanöstern till säkerhet i Östersjön.

Vad är det som ska förbättras?

Armén:

Ny brigad
Detta är ingen liten förmågestegring för ett danskt försvar som likt Sverige bara har två mekaniserade brigader. De två danska (1. och 2. brigaden med tre, respektive fyra manöverbataljoner) kommer nu få sällskap av en till tung brigad.

Film: Danska Leopard 2 A5

Precis som i Sverige är det Leopard 2:an (i Danmark i varianten A5) som tjänstgör som stridsvagn. Denna vagn ska det nu bli flera av.

Denna nya brigad ska vara en utpräglad snabbinsatsbrigad av modulär design. Det betyder att den ska kunna sättas samman efter behov.

Mer artilleri
Den danska armén är i nuläget utrustade med den amerikanska M109 Paladin men ska enligt uppgift ersättas av den franska Caesar 8×8. Om Forsvaret väljer det senare hjulgående artillerisystemet så får de leva med en lägre skyddsgrad samt vissa begränsningar i framkomlighet då den är hjulgående.

Den danska ”selvkørende haubits M109”, har tjänstgjort i över 40 år i danska armén…

…men håller nu på att ersättas med den franska Caesar 8×8. Vilket system som den nya brigaden ska utrustas med återstår att se.

Nytt luftvärn
Nyligen flyttades allt luftvärn över till danska flygvapnet, men det verkar inte ha varit en särskilt stor förlust, dådet endast handlade om det korträckviddiga och relativt ålderstigna Stinger-systemet. Som dessutom är förrådsställt.
Det är ingen högoddsare att tro att ett nytt system kommer ersätta detta i den nya brigaden.

Det lätta danska luftvärnet bestående av strax över 20 eldenheter kommer med största sannolikhet att ersättas.

Nytt pansarvärn

Danmark har, till skillnad mot Sverige, medeltungt robotpansarvärn i form av TOW. Detta system har i kurderna och olika syriska gruppers händer gjort mycket bra ifrån sig i inbördeskrigets Syrien. huruvida det ska uppgraderas, köpas in mer av befintliga eller ersättas är ännu inte klart.

En amerikansk BGM-71 TOW grupperad i östra Afghanistan.

Ny lätt skyttebataljon
Den danska armén framrycker i och strider med både hjul- och bandgående fordon. I försvarsöverenskommelsen har man nu kommit överens om att sätta upp en till lätt bataljon om cirka 500 man. Detta (förmodligen) för att man snabbare ska kunna omgruppera längs vägar och förstärka och försvara särskilda områden (även utomlands)

Danska soldater tillhörande ett motoriserat förband under missionsutbildning (därav de speciella
kamouflagemönstret på uniformerna).

Vilken typ av utrustning eller sammansättning som den nya lätta skyttebataljonen kommer att ha är oklart.

Flygvapnet:

En C130J tillhörande danska flygvapnet under en uppvisning. J-varianten är den nyaste ”Super Herkules”
varianten och har bland annat en helt digital cockpitmiljö, nya motorer och minskad besättning. Foto: Youtube

För att ytterligare öka sin transportkapacitet ska danska flygvapnet utbilda två ytterligare flygbesättningar
till sin flotta med Herkules C130J.

För system som fartyg och transportflygplan är det inte dumt att prata om flera besättningar (och inte bara nya inköp), det ökar på uthålligheten markant. Åtgärden kommer öka antalet möjliga flygtimmar med 20 procent.

Inget strul med F-35
De 27 F-35 (med en skyhög prislapp per plan) som Danmark har lagt en beställning på skall köpas in. I och
med höjningen av försvarsanslagen tar danska regeringen höjd för prisökningar.

FILM: Danska piloter testflyger F-35 i USA

Marinen

Luftvärn till fregatter
I likhet med de svenska Visbykorvetterna har de danska fregatterna tydligen ångat runt utan adekvat robotluftvärn. Detta ska det nu vara slut på, bland annat ska långräckviddiga luftvärnsrobotar av typen SM-6 installeras för att ge flottans fregatter utökad möjlighet att skydda konvojer.

Luftvärnsfregatten Nils Juel är ett av flera fartyg som ska uppgraderas. Foto: Anne MacKay

Mer ubåtsjakt!
Hela danska flottan ska skärpa sin förmåga till ubåtsjakt. Flertalet fartyg ska utrustas med bland annat motmedel mot torpeder, sonarutrustning och inte minst dedikerade ubåtsjakthelikoptrar.

SH-60B Sea Hawk ubåtsjakthelikopter släpper en övningstorped. Marinen har redan ubåtsjakthelikoptrar,
men inte utrustade med torpeder. Det ska det nu bli ändring på. Foto: Wikimedia

Slutsats
Med försvarsöverenskommelse 2018–2023 satsar Danmark enligt mig på en väl avvägd styrka som på
pappret ser mångsidig ut.

Hela dokumentet kan du läsa här: http://bit.ly/2nRCVT6

Källa:  Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2018-09-01

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Finsk motoriserad strid

av Robin Häggblom

Det är med stort intresse som jag följt debatten om olika förbandstypers lämplighet i norrländsk terräng.
Från finsk synvinkel är det naturligtvis av särskilt intresse då stora delar av landet har terräng som antingen
direkt motsvarar eller har drag som skapar samma frågeställningar som är aktuella i fallet Norrland.
För den fortsatta debatten kan det för svenska läsare vara av intresse att ta del av hur finska armén
resonerar kring samma utmaningar. Nedanstående redovisning är helt baserat på öppna källor, och ska
på intet sätt ses som en uttömmande redogörelse för finsk doktrin eller krigstida sammansättning.

De krigstida finska förbanden delas in i tre kategorier: operativa, regionala och lokala trupper. I en jämförelse med den svenska Försvarsmakten motsvarar lokala trupper den roll som Hemvärnet har, medan regionala trupper saknar motsvarighet. De operativa styrkorna motsvarar de krigsförband som diskuteras i Fritzsons och Henricssons artiklar, så dessa utgör de mest relevanta jämförelserna. De operativa styrkorna kallas också manövertrupper, men då manöverförband har en avvikande betydelse i rikssvensk nomenklatur kommer jag genomgående att använda “operativa” i denna text.

De viktigaste förbanden är fem stridsgrupper och två brigader. De två brigaderna skiljer sig radikalt, där den ena är en motoriserad brigad uppbyggd kring hjulburet infanteri som förflyttar sig med Patria AMV (Patgb 360) och XA-180/200-seriens (Patgb 203) pansarfordon. Jämfört med svenska förband har den störst likheter med 71 bataljonen, och de södra/sydvästra delarna av Finland där förbandet mobiliseras har på de hela taget mer gemensamt med Götaland och Svealand än med Norrland när det kommer till faktorer som befolkningstäthet, infrastruktur, och klimat.

De finska stridsfordon 90 (CV-9030) har som huvudbeväpningen en McDonnell Douglas 30 mm
Bushmaster II/MK44. Finland har 102 vagnar samtidigt har finska armén även 110 BMP-2 som
har / håller på att uppgraderas. Foto: Finska försvarsmakten

Den andra brigaden är mekaniserad, och uppbyggd kring CV 9030 (Strf 90). Denna sätts i sin tur upp i de östra delarna av landet, där skog dominerar landskapet. Samtidigt ska det poängteras att alla operativa förband skall kunna “operera självständigt över hela nationens territorium” och “måste kunna klara sina uppgifter i alla terrängtyper och förhållanden i Finland”. Armén lyfter fram också att den “centrala utmaningen är balansen mellan taktisk och operativ rörlighet”, där hjul kontra band är en viktig faktor (för alla citat, se Operatiivinen yhtymä 2035).

Stridsgrupperna är bataljoner som förstärkts för att kunna operera självständigt. De två pansarstridsgrupperna är de kraftigast bepansrade förbanden i den krigstida finska armén, med två kompanier Leopard 2A6 och två kompanier pansarskytte (pansarjägare på finlandssvenska) med BMP-2, samt understödjande ingenjörs- (pionjärs-), artilleri- och luftvärnsförband. BMP-2 hålls kvar på grund av brist på pengar, men genomgår som bäst ett lätt uppgraderingsprogram som syftar till att förbättra ergonomin och reducera fordonens signatur. Beväpningen, 30 mm akan, och skydd uppdateras
inte.

Två stridsgrupper är motoriserade. Bägge har tre pansarskyttekompanier med MT-LBv (Pbv 401) och ett pansarkompani med Leopard 2A4 (Strv 121), samt understödsförband.

Den sista stridsgruppen är en kustjägarstridsgrupp med marininfanteri transporterade i lätta transportbåtar och stridsbåtar för offensiva uppgifter i skärgårdsmiljö. Den här typen av specialförband saknar relevans för den pågående debatten.

Ett par saker blir omedelbart uppenbara för de som läst Fritzsons och Henricssons artiklar. Ett är att de motoriserade strids-grupperna på ytan ganska långt motsvarar Henricssons förslag på infanteriförband för Norrland. Här finns dock ett par radikala skillnader som inte framkommer i den korta beskrivningen ovan. Det första är en kompakt finsk aversion mot uppsutten strid.
Oberoende av terräng och fordon så är utgångsläget att när pansarskytteförbanden nått slagfältet stiger de av och tar upp striden till fots. Både BMP-2 och CV 9030 saknar numera i finsk version möjlighet för infanteriet att använda sina vapen inifrån vagnen.

Starkt förknippat med detta är den finska förkärleken för fältbefästningar i alla dess former. Även om fullständiga befästningar kräver omfattande tid och arbete kan meningsfulla förbättringar av stridsställningar ske med enkla medel på relativt kort tid.

Detta möjliggör den fokus som finsk taktik och operationskonst numera tillmäter ett aktivt försvar, där befästningar inte nödvändigtvis skall försvaras till sista patron, utan är tillfälliga stödjepunkter. Det är korrekt att Norrland lämnar mycket utrymme för att kringgå befästningar, men samtidigt ska man komma ihåg att även om mekaniserade förband kan operera i väglöst landskap så kommer de att betala ett pris för det. Beroende på terräng så kommer framryckningshastighet och försörjnings-linjerna att bli lidande, vilket betyder att vissa nyckelpunkter blir intressantare än andra. Ett vägkors har ett objektivt högre strategiskt värden än myrar och fjällsluttningar, för att lätt karikera situationen. Det ska också påpekas att alla finska värnpliktiga får pröva på att gräva ståvärn, oberoende av årstid. Då alla officerare inlett sina karriärer som värnpliktiga så är det ingen överdrift att påstå att alla som iklär sig gröna uniformer i Finland är väl bekanta med både fältspade och ståvärn.

Finskt mekaniserat infanteri. Observera stridsfordon 90 i bakgrunden.  Foto: Stefan Mattsson

Den finska försvarsmakten har också noterat att de relativt korta skjutavstånden i skogsterräng lämpar sig dåligt för pansarvärnsrobotar, och att skogbeklädd terräng kan ge fördelar för ett pansarförband som är van vid att uppträda där.

Det innebär dock inte att man frångått vapen med riktad sprängverkan. Tvärtom, den finska armén har istället prioriterat att alltid ha tillgång till moderna pansarskott, både lätta och tunga, för att ge enskilda skyttegrupper möjlighet att möta bepansrade motståndare effektivt på relativt korta skjutavstånd. Det senaste på området är införskaffandet av M72 EC LAW för att bekämpa lätt bepansrade fordon och NLAW (Rb 57) för att möta fientliga stridsvagnar.

Pansarvärnsrobot 57 – effektiv skottvidd 600 m. Anskaffad av flera länder bla  Finland, Indonesien,
Sverige och Storbritannien.  Foto: SAAB-Bofors

I korthet kan man alltså sammanfatta situationen som att den finska Armén för sina operativa styrkor visserligen föredrar de fordon som Henricsson förespråkar, men till stridssättet påminner tillvägagångssättet mer om Fritzsons Norrlandsinfanteri.
En viktig orsak är pengar. Mekaniserade förband är dyra att sätta upp, dyra att utrusta, och dyra att träna. Precis som i Norrland finns ett värde i kvantitet, och det är en fin balansgång att nå nivån där man både har en acceptabel kvalitet och acceptabel geografisk täckning på förbanden.

En sista uppgift som också förtjänar att nämnas: till för något år sedan fanns en tredje brigad i mobiliseringsplanerna. Den var utrustad med bandfordon, både inhemska modeller och BV206, och var den nordligaste av de tre brigaderna.

Denna verkar numera ha utgått ur organisationen, utan att det närmare motiverats varför. En möjlighet är att materielen blev för ålderstigen, speciellt de inhemska bandvagnarna är till åren komna. Ett annat är att avsaknaden av splitterskydd gjorde att förbandet inte kunde verka offensivt på det sätt som förutsätts för operativa trupper. Ytterligare ett alternativ är att pengarna helt enkelt tog slut till följd av kravet på höjd beredskap som kom efter Krim 2014. I vilket fall som, i Finland hade vi fram till nyligen icke-splitterskyddat bandvagnsburet infanteri som ett av våra spetsförband, men verkar nu ha avskaffat det.

av Robin Häggblom driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
27 augusti, 2018

 

Försök att påverka förtroendet för valprocessen
Inför valet den 9 september har det skett försök att skada förtroendet för valprocessen och det demokratiska systemet.
I nuläget ligger dessa aktiviteter inom ramen för Säkerhetspolisens förväntningar och innebär inga risker för valresultatet.

http://www.sakerhetspolisen.se/ovrigt/pressrum/aktuellt/aktuellt/2018-08-30-forsok-att-paverka-fortroendet-for-valprocessen.html

Säkerhetspolisen 2018-08-30

————————————————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-08-27

 

Kamratresan till Norge 2018-08-30 — 09-02

Avresan sker torsdagen den 30 augusti kl 07.30 från Lv 6.
Lastning av bussen sker från kl 07.15

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

 Nästa års kamratresa
Resan 2019 kommer att gå till Polen – troligen vecka 37.

Tidningsredaktionens uppstartsmöte den 5 september

Du kan bidra med historier, anekdoter, fotografier mm.
Kontakta Bo Westman e-post bossebus213@hotmail.com

Du kan även bidra till tidningsfonden!
Sätt in valfritt belopp på plusgiro 26 27 24-8  (skriv tidningsfonden)

 

SMKR aktuellt

2018-09-11 Regionmöte Väst

2018-09-13 Regionmöte Syd

2018-09-25?? Regionmöte Mitt

2018-10-06 Regementets Dag LedR Enköping

2018-10-09 Regionmöte Övre Norrland

2018-10-11 Regionmöte Nedre Norrland

2018-10-17 Regionsmöte Öst

2018-10-25 Regionmöte Mitt Värmland/Bergslagen

2018-10-19-20 Veteran-tattoo på Hovet

 

Väl mött i Elverum/Norge 2019

 

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen
och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades.

Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och
utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid.

Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden?
Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

av Ulf Henricsson är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

2 augusti, 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi
behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl

Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än vad den var med tidigare officers­-utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekrytering, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket.
Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen?
Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för
arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband?

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning.

Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar kräver just förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Truppföringsförmåga i fält är viktig (foto inlagt av Lars Björk)

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas.
Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband.

Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10,
L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers-­professionen behöver kritiskt tänkande och analys,men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå.  För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

av Fredric Westerdahl är överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.
17 augusti, 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist

Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret?
Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära
närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suez-äventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Malo-överenskommelsen att
i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

NATO ländernas procentuella BNP satsning på försvaret (2017)

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser.

Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns
det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neo-konservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk,
har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid
och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin
militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med.  Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal.

Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexit-processen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Medlemsländer i JEF (”Joint Expeditionary Force”)

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning,
utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

av Mats Bergquist är docent och ambassadör
20 augusti, 2018

————————————————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-07-17


https://www.smkr.org/

 

 

Resan till Norge 30/8 – – 2/9 – några tillägg


Skans 460A, Parsetjärn

Det har tillkommit besök och guidning på skansen Parsetjärn, som började att byggas i samband
med Nazitysklands invasion av Norge 1940 och stod färdig i sitt nuvarande skick 1943 samt
minnesstenen efter färjeolyckan med Västgötadals regemente år 1830.

Minnessten över Västgöta-Dals regementes färjeolycka 1830 på Göta älv vid Lilla Edet

Rikspolischef Anders Thornberg

Anders Thornberg. Foto: Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

 Född Halmstad, 58 år, bosatt i Stockholm. Debuterar som sommarvärd i P 1 den 16 juli.
Ett bra program där Anders Thornberg bl a berörde sin inryckning på I 16 för 40 år sedan
och genomförd jubileumsträff på Lv 6 i juni.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1077287?programid=2071

 

Slaget vid Fyllebro den 18/8 kl 14.00


Tavla målad av Johan Filip Lemke

Försvarsutbildarna i Halmstad inbjuder till ett intressant föredrag om slaget vid Halmstad/Fyllebro.
Slaget som vände skånska kriget till Sveriges favör för 342 år sedan.

Vid Fyllebro mötte den svenska armén, 5 300 man under fältmarskalk Grundel-Helmfelt, delar av
den danska invasionsarmén på cirka 4 000 man under generalmajor Duncan.
Danskarna blev i grunden slagna och tvingades kapitulera efter att i stupade ha förlorat en tredjedel
av sin styrka. Segern kom efter en rad svenska motgångar och fick som följd att det gavs tid att samla
förstärkningar inför det kommande slaget vid Lund. Kriget pågick 1675–1679.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Halmstad

Föreläsare är den kände artisten och populärhistorikern Ben Olander

Tid: Lördagen den 18 augusti kl 14.00
Plats: Minnesplatsen för fältslaget vid Fyllinge (Biltvätten – se karta nedan)

 Kamratföreningens medlemmar är välkomna och ingen anmälan behövs.

 

Tylebäck hotell & konferens

Medlemmar i Försvarsutbildarna har 25 % rabatt på rumspriset året runt.
Välkommen till vår kursgårdar!

http://tyleback.se/

Lunch meny denna vecka
http://tyleback.se/mat-dryck/veckans-lunch/

Välkommen till Halmstad Soldathem

Öppettider:

Mån -Tors 09.00-15.00

Fre 09.00-13.00
Halmstads Soldathem

 

 

ÖB ”sticker ut hakan” om svenskt Natomedlemskap

Överbefälhavare Micael Bydén gör tydligt att han anser att det behövs en tydligare och djupare diskussion
om fördelarna med ett medlemskap i försvarsalliansen Nato.

– Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.

Natos toppmöte där de 29 Natoländernas stats- och regeringschefer samlas i Bryssel den 11–12 juli kan
bli det viktigaste på länge.

Enligt överbefälhavare Micael Bydén kan samtalen på mötet vara en viktig indikation på vad som kommer tas upp i det första officiella mötet mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin.
De båda möts i Helsingfors den 16 juli.

– Det florerar en hel del kring vad Trump och Putin kommer att prata om. Jag ser inga dramatiska förändringar efter ett sådant möte, och vill inte spekulera för mycket i vad som kommer ut av det, säger Micael Bydén på SvD:s scen i Almedalen.

Han fortsätter:

– Det handlar om två aktörer som är beredda att göra det oväntade att ta steg i riktningar man inte gjort tidigare.

Vid Natomötets arbetsmiddag deltar även statsminister Stefan Löfven (S) och Finlands president Sauli Niinistö. Sverige och Finland är de enda partnerländerna i Europa som har specialstatus. Det innebär ett mycket nära samarbete med Nato med ett undantag: Sverige och Finland står som icke-medlemmar utanför artikel 5 med dess ömsesidiga försvarsgarantier.

Micael Bydén vill ”sticka ut hakan” i Natodiskussionen och menar att samtalen om vad ett medlemskap
för Sverige skulle innebära ofta är för ytliga.

– Det är inte debatten i sig jag menar som behövs, utan det är snarare information och förståelse för vad de
här medlemskapet innebär. Det finns en uppfattning men vi har inte tagit den diskussionen, sa Micael Bydén.

40 000 soldater tränar senare i höst strid i den största Natoövningen – Trident Juncture – efter kalla kriget.
Även det svenska försvaret deltar när Norge utsätts för ett fingerat anfall och undsätts av övriga alliansländer enligt Natofördragets artikel fem om kollektiv försvar.

– Vi får möjlighet att var med i de mest sofistikerade och avancerade övningarna. Vi kan pröva våra förmågor och får träning. De sakerna är viktigt med Nato. Vi genomför just nu en Natoledd operation i Afghanistan, exempelvis.  Vi visar att en relevant partner som levererar det vi lovar, sa Micael Bydén.

I SvD:s tält berättade också Bydén om situationer där Försvarsmakten valt att direkt kontakta det ryska försvarshögkvarteret. Direktlinjen testas regelbundet för att missförstånd inte ska leda till förödande konsekvenser i Östersjön.

– Jag kommer inte att gå in på när det hände i detalj, men det var en situation där vi behövde klara ut att vi hade samma uppfattning. Vi har nyttjat detta och det har fungerat. Det kan vara så att man har olika uppfattning, och då är det bra att få veta det, sa Micael Bydén.

Han sa också att Östersjön blivit ”allt hetare”.

– Den ryska närvaron har gjort att fler är där och fler övar där. Det handlar om mer militär närvaro på en ganska liten yta.

SvD 2018-07-03
https://www.svd.se/ob-sticker-ut-hakan-om-svenskt-natomedlemskap

 

 

Ryske ambassadörens varning till Stefan Löfven

Rysslands ambassadör, Viktor Tatarintsev, går till hårt angrepp mot den svenska regeringen i en intervju
med CNN:s Max Foster.

– Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med
grundlösa anklagelser, säger Viktor Tatarintsev.
Det var på onsdagskvällen då Expressen tillsammans med CNN anordnade ett mingel i Almedalen som den
ryske ambassadören Viktor Tatarintsev blev intervjuad på scen av CNN-ankaret Max Foster.
Den ryske ambassadören uttryckte då stark kritik mot den svenska regeringen och sa bland annat:
– Jag rekommenderar honom att inte komma med sådana anklagelser, och syftar där på statsminister
Stefan Löfven.

Bakgrunden är uttalanden som Löfven har gjort för ett par veckor sedan där han säger att Ryssland är det
största hotet mot Sverige. Uttalandet gjordes i samband med ett möte i Rosenbad där Säkerhetspolisen
och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) informerade riksdagspartierna om risker för
påverkansoperationer under valet.

”Statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som största hotet”

Efter intervjun utvecklade han för Expressen:

– Den svenska statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som det största hotet, utan att ha några
som helst bevis för det. Vi är trötta på det nu. Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller
Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med grundlösa anklagelser. Och man måste förstå att det inte
kan ske utan gensvar, säger han och fortsätter:

– Jag hoppas att nästa regering omprövar sin politik gentemot Ryssland. Relationerna mellan Ryssland
är så dåliga att de inte kan bli sämre.

Gör detta att relationen mellan Sverige och Ryssland förändras?

– Den är så pass dålig att den är omöjligt att förändra. Det är de sämsta relationerna på många, många år.

”Ryssland tolererar ingen kritik”

Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet säger:

– Ryssland tolererar ingen kritik och är alltid utan skuld. Den nuvarande isoleringen beror dock på sådant
som inte kan bestridas; ockupationen av Krim och östra Ukraina.

– Om detta vill man inte tala, men det är likväl inget som omvärlden någonsin får glömma.

Tidigare justitieministern Beatrice Ask (M):

– Att den ryske ambassadören riktar kritik direkt riktat mot Sverige är värt att notera. Dessutom stärker det
min övertygelse om behovet av den förstärkning av det svenska totalförsvaret som påbörjats, säger hon.

Löfvéns svar: ”Då säger vi ifrån”

På torsdagen kommenterade statsminister Stefan Löfven Tatarintsevs angrepp.

Håller du med om att Sveriges relation till Ryssland är dålig?

– Nej, jag gör inte det. Det är viktigt att vi står upp. När Ryssland gör som de gör mot Krim, då säger vi ifrån.
Det ska vi också, men vi ska också ha en dialog med Ryssland. Så bra som det någonsin går.
Vi försöker få till ett bra samtal.

Så relationen är inte i fara på något sätt?

– Nej, inte alls

Expressen 2018-07-04
https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/ryska-ambassadorens-varning-till-stefan-lofven-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

 

Regeringen vill att företag lagrar mat för ett krig

Försvarsminister Peter Hultqvist (S),  foto: nyhetsbyrån TT

Regeringen vill att näringslivet ska börja lagra mat så att svenskarna inte svälter till döds vid eventuell kris eller krig, skriver DN. I dag beslutades att man ska utreda hur det kalla kriget-systemet, som innebär att krigsviktiga företag pekas ut, kan införas på nytt.

– Det här är en väldigt viktig utredning som innebär en stor utmaning på olika sätt eftersom vi ska bygga upp det här i en modern, fungerande tappning, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S) till tidningen.

Utredningen, som ska vara klar i december nästa år, ska bland annat se över statens möjligheter att ställa krav på beredskap i näringslivet.
Omni 2018-07-05
https://omni.se/regeringen-vill-att-foretag-lagrar-mat-for-ett-krig/a/OnA93w

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Valmanipulation och militär förmåga – ämnen i Almedalen 2018

av Tommy Jeppsson

Foto: Kristoffer Bäckström

Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter
under Almedalsveckan. FörsvarsForum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium under morgontimmarna 2 juni vilket också, till arrangörernas glädje, fyllde åhörarplatserna. Och ämnet är tveklöst såväl intressant som viktigt. Vi har dryga två månader
kvar till valet och aktörer kan inte uteslutas som vill destabilisera, påverka och skapa oro. De genomförda valen i Tyskland och Frankrike ger anledning till vaksamhet.

Johan Wiktorin talade om valmanipulation där han inledningsvis berörde den ytterligt oroande tendensen att ett antal länders säkerhetstjänster politiseras i riktningar mot att tjäna mindre tilltalande aktiviteter i statsledningens tjänst, något naturligtvis despoter använder sig av och tjänar definitivt inte det fria samhällets skydd.

Föreläsaren anförde att våra svenska valprocesser är starka mot olika former för påverkan varför det kan vara framgångsrikare att ge sig på den efterföljande regeringsbildningen i form av budskap som hänvisar till mänskliga känslor utan att ta en omväg via förnuftet. Lobbying kan vara effektivt i syfte att påverka exempelvis enskilda medlemmar av regeringen.

Svarta svanar kan rita om den säkerhetspolitiska miljön, där Johan Wiktorin nämnde att mötet mellan presidenterna Trump och Putin kan vara ett sådant tillfälle.

Mats Olofsson redovisade en teknisk miljöbeskrivning som medger rika tillfällen till manipulation. Vi är ingalunda fria från naivitet där vi bl a lämnar tydliga spår i den digitala värden vilka långsiktigt kan åsamka den enskilde individen liksom organisationer problem. Trollfabrikerna kan förfalska information, kapa konton, förvanska röster och bilder liksom skapa filmer där de agerande uppträder i miljöer som i normalfallet inte förknippas med dessa. Tekniken möjliggör således att misstro och oro sås. Motåtgärderna är först och främst ett källkritiskt förhållningssätt, därnäst att nyttja SMB:s handbok i desinformation liksom att exempelvis ta hjälp av Stratcom i Balticum som är ett Nato-organ för övervakning av nätet.

Sven-Christer Nilsson inledde med att svara nej på den egenställda frågan om medborgarna kan upptäcka och påverka inslag av informationspåverkan i valet. Han fortsatte med att betona förtroendet mellan samhället och medborgarna, där tilltron har urholkats och korruptionen tilltagit i vårt land. Noterbart är också att kvalitén på många ledarredaktioner har minskat samtidigt som stora delar av befolkningen förlitar sig på andra informationskanaler än de traditionella. Motmedlen heter snabb, korrekt, fullödig och opartisk
information vilket utgör kvalitetsstämpeln på myndigheternas informationsaktiviteter. Några budskap som gavs var att vi styrs i hög grad av tekniska innovationer och att etablerade media ej kan lösa problemet varmed behovet av ett psykologiskt försvar, också ett offensivt sådant, krävs.

Storbritanniens ambassadör i Stockholm David Cairns exemplifierade manipulationer av tidigare val i historien där bl a turerna kring valet av president Kennedy ansågs lämna en del i övrigt att önska. Antagonisterna vill påverka folk att inte rösta, de vill så misstro och sprida rena lögner. Information stjäls utan skrupler från förövarnas sida, man desinformerar och propagerar. Åtskillig påverkan skedde
mot det brittiska valet samtidigt som det var ont om tid för att förbereda olika aktioner. En nyckelresurs här är ett nationellt cybersäkerhets-centrum som både kan identifiera hot, påverka detta/dessa liksom påverka angriparen.

När det var dags för kommentarer påpekade försvarsminister Peter Hultqvist att detta med informationspåverkan är nya former av något som pågått länge. Han hävdade att människor ägnar sig åt ett stort mått av önsketänkande, varför en insiktsprocess erfordras där händelser uppfattas som dom är, vilket effektiviserar utfallet av vår bekämpning av påverkansoperationerna.  Här måste vi tydligt definiera statsintresset och avslöja påverkanskampanjer. Peter Hultqvist betonade att rysk militärdoktrin innehåller tydliga anvisningar för vilseledning som bl a syftar till att splittra och underminera och här kommer trollfabriker kommer in i bilden.

Beatrice Ask lyfte fram att det är 70 dagar kvar till valet där säkerheten i detta dels utgörs av myndigheternas ansvar tillsammans med medias liksom medborgarnas dito. Hon betonade också att moderaterna arbetar för ett stärkt psykförsvar.

Patrik Oksanen sa att det var viktigt med enighet mellan politikerna i dessa frågor. Han betonade att informationskampanjerna är långsiktiga, att vi måste ha garden uppe om vi ska klara oss igenom valet med låg påverkan samt att också EU måste vidta betydande åtgärder inför nästa års val. Vi måste också klara detta tillsamman, inom respektive land liksom mellan olika länder.

I den påföljande diskussionen sa Beatrice Ask att det europeiska valsamarbetet har stor betydelse samt att då det gäller Försvarsmakten så är behovet av specialkunnande att klara påverkansoperationer uppenbarligt. På vilket försvarsministern replikerade att försvarsmakten har ett högt kunnande inom underrättelseområdet samt att myndigheten för psykologiskt försvar behövs.

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »

Hur skapar vi ett trovärdigt försvar var ämnet för seminariet tisdagen 3 juli med Minouu Sadeghpour som moderator.
Brigadgeneral Anders Carell redovisade slutsatserna av den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien nyligen slutredovisat (arbetsnamn Kv 21) där tidsframskrivningen ligger i spannet 2025-2030. Carell satte scenen genom att klarlägga utgångspunkten för dagssituationen där avstamp togs i det kalla krigets svenska försvarsmakt och efterföljande händelsekedja som från invasions-försvaret via den strategiska timeouten ledde fram till insatsförsvaret med ett internationellt fokus för att därefter refokusera på den  nationella dimensionen. En resa bort från volym till dess motsats, från värnpliktiga till kontinuerligt och tidvis anställda soldater och sjömän och en värnplikt i vilande till dess återkomst om än i starkt reducerat format och från en territoriell ledningsorganisation till en centraliserad dito liksom territoriella stabers återkomst.

Det nuvarande fokus på nationellt försvaret enligt Kv 21 förslag syftar lite förenklat att tids- och insatsmässigt klara en begränsad period om några veckors stridsverksamhet samt att försörjningsmässigt säkra riket under några månader som innefattar kris/ höjd beredskap och strider på svenskt territorium. Den högre regionala ledningen ska förstärkas liksom att en divisionsledning ovanför brigadnivån
syftande till att kunna samordnat leda flera brigaders strid införs, ävensom att en eskaderledning införs för sjöstridskrafterna och en motsvarande högre taktisk ledning för flygstridskrafterna. Lägesuppföljningen ska förbättras genom ett utvecklat användande av moderna sensorer. En utökad kvantitet av stridskrafter förordas med bl a 4 brigader, 20 lokalförsvarsbataljoner, 40 hemvärnsbataljoner vilka ges förbättrad förmåga, c a 120 Jas 39 Gripen, 4.5 kvalificerade luftvärnsbataljoner, 14 korvetter. 8 ubåtar och 3 amfibiebataljoner var jämte en allsidigt sammansatt snabbinsatsstyrka. Sammantaget en ungefärlig fördubbling av volymen till en kostnad av 2% av BNP  med vilket åstadkoms en högre tröskeleffekt mot angrepp jämfört med dagens struktur.

Kommentarer gavs från panelen med Mikael Odenberg (M), Allan Widman (L), Åsa Lindestam (S) och generalmajor Karlis Neretnieks. Allan Widman ansåg att studien inte tillräckligt tydligt angav organisationens dimensionering samt att han ej angav någon mera påtaglig oro för år 2030, däremot i betydligt högre grad för den nära framtiden. Odenberg inledde med ekonomin där budskapet var att det är
meningslöst att ösa pengar över försvaret eftersom medeltillförseln måste taktas med hur snabbt Försvarsmakten klarar att omsätta tillförda pengar i operativ effekt. Ett annat budskap Odenberg var mycket tydlig med var att vi har en lång och mödosam resa framför oss i utvecklandet av såväl det militära som civila försvaret där det sistnämnda kommer att kräva än större mödor. Han hävdade att vi måste utgå ifrån det vi har och säkerställa en fungerande s k bottenplatta med vilket bl a avses personlig utrustning, övningar,  fordon, ammunition m. Steg två är att täppa till förmågeluckor och det avslutande steget en identifiering av förmågebristerna. Mikael Odenberg avslutade med att reflektera över vilka effekter som totalt kunnat tillgodogöras av vårt svenska samhälle därest statsmakterna visat samma effektivitet inom övriga samhällsområden som då det gällde nedmonteringen av landets försvarsförmåga.

Åsa Lindestam ansåg att Kv 21 slutrapport var bra samtidigt som hon efterlyste mer om betydelsen av cyberförmågor (defensiva och offensiva). Hon betonade vikten av uthållighet hos det totalförsvar som är under uppbyggnad.

Glöm ej Norrland! Detta var Karlis Neretnieks första budskap kopplat till nordområdets allt större betydelse m a resursrikedomen i Norra Ishavet, svenskt militärt samarbete med grannländerna och då särskilt Finland och Kolahalvön som ett livsviktigt basområde för Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga liksom för en ubåtsflotta med högst sannolika uppgifter att i likhet med vad som gällde under det kalla kriget avskära atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Retoriskt och kopplat till de långa genomförandetider som anses krävas för att höja försvarsförmågan ställde Neretnieks frågan om varför det är sannolikare att det skulle hända någonting om tio år jämfört med att befintliga risker i närtid är utlösande faktor?

Sammantaget ett bra och allsidigt belysande seminarium som sett tillsammans med det som genomfördes föregående dag får anses som en framgång för konceptet FörsvarsForum.

Länk till videoinspelningHur skapar vi ett trovärdigt försvar »

av Tommy Jeppsson är överstelöjtnant. Ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
5 juli, 2018

 

Ryska militära specialförband övar på ön Hogland
(Gogland) i finska viken under juni

Säkerhetsexpert: ”Det var förväntat att det de skulle komma med ett motdrag”.
Men historikern Lars Gyllenhaal ser även andra möjligheter.
– Det kan vara en propagandafilm man hade gjort oavsett Baltops. Man vill signalera, inte på grund
av någon övning, utanför att man har förmåga, säger Lars Gyllenhaal.
https://www.expressen.se/nyheter/putins-nya-kontring-ny-propagandafilm/

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Efter valsegern: Erdoğan ensam herre på täppan,
men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin


Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com

Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet och konsoliderandet av det presidentsystem – som i allt väsentligt innebär enmansvälde – han länge och metodiskt eftersträvat. Han har nu låtit sig formellt krönas och har redan hunnit rivstarta genom ett antal dekret dels om fortsatta utrensningar av misstänkta opponenter, dels om en ny, till det nya systemet anpassad statsstruktur och om den nya handplockade regeringen.

De frågor som nu uppstår, givet att absolut makt också innebär absolut ansvar, gäller Turkiets styrbarhet under nya betingelser – främmande för både stora delar i den turkiska politiska kulturen och partners och allierade i väst – och hur stabilitet ska kunna etableras och Turkiets begynnande ekonomiska kris hanteras. Inom utrikespolitiken torde gälla att Erdoğans utstakade mål om att per jubileumsåret 2023 ha etablerat ”The new Turkey”, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, innebär en rätt säker prognos om fortsatt problematiska relationer, i alla riktningar. Och både för västvärlden, som USA och EU, och Turkiet handlar det om att hantera ett svårartat dilemma: att kanske vilja, men knappast kunna tala klarspråk om en process av isär glidande, med stora men väsentligen okända geopolitiska implikationer. Att äta kakan men ändå ha
den kvar. Om det går.

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel
”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuels boken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdoğan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdoğan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdoğan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdoğan förvisso inte har
tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår,
AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår
Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdoğan – Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdoğans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att egemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall
demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdoğan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdoğan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna
för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdoğan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdoğan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdoğan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdoğans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdoğan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdoğans ”slutliga” valseger,
vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdoğan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdoğan, som före valet utlovade undantags-
tillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj
Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår,
för övrigt även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till
Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdoğan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup”
mot Erdoğans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser
Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet,
som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög
nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdoğan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”
En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdoğans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av
”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden,
med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu  högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism
När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering
med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism
(”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveeggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så
efterföljaren Erdoğan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 1990-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället
på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap.
Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren och konflikternas år
Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till
väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång. Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdoğan och hans AKP-maskin (som
genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagar-
positioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdoğan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdoğan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna
PKK – krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen
Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter,
flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt
stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdoğan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdoğans presidentsystem och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel.

Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 samt ett ryskbyggt
kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA,
från Obama till Trump
Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer
alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdoğan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984.

Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak.

Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdoğans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för
Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets
EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdoğans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?
Från nollproblem till fullt problem med alla grannar
I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdoğans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdzjan
som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget
för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdoğans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning
får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdoğan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdoğans enmans-styre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroende-trådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma
Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdoğan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet.
Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående
militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan
Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran,utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt
servanda
” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta
ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is
our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning
När detta skrivs har Erdoğan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdoğan tänker sig att personligen
styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, media-granskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla
sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdoğans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdoğan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoğan-regimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoğan regi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk
kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland.
Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdoğan-politiken men
skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation
som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord

en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet.
Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens
100-årsdag 2023
För Erdoğan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdoğans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

Så dit går Turkiet om Erdoğan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer,
inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande

i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium
Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdoğans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet
på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

av Michael Sahlin är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.
13 juli, 2018

 

——————————————————————
Med hopp om en trevlig sommar!
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening