Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-08-27

 

Kamratresan till Norge 2018-08-30 — 09-02

Avresan sker torsdagen den 30 augusti kl 07.30 från Lv 6.
Lastning av bussen sker från kl 07.15

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

 Nästa års kamratresa
Resan 2019 kommer att gå till Polen – troligen vecka 37.

Tidningsredaktionens uppstartsmöte den 5 september

Du kan bidra med historier, anekdoter, fotografier mm.
Kontakta Bo Westman e-post bossebus213@hotmail.com

Du kan även bidra till tidningsfonden!
Sätt in valfritt belopp på plusgiro 26 27 24-8  (skriv tidningsfonden)

 

SMKR aktuellt

2018-09-11 Regionmöte Väst

2018-09-13 Regionmöte Syd

2018-09-25?? Regionmöte Mitt

2018-10-06 Regementets Dag LedR Enköping

2018-10-09 Regionmöte Övre Norrland

2018-10-11 Regionmöte Nedre Norrland

2018-10-17 Regionsmöte Öst

2018-10-25 Regionmöte Mitt Värmland/Bergslagen

2018-10-19-20 Veteran-tattoo på Hovet

 

Väl mött i Elverum/Norge 2019

 

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen
och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades.

Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och
utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid.

Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden?
Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

av Ulf Henricsson är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

2 augusti, 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi
behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl

Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än vad den var med tidigare officers­-utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekrytering, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket.
Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen?
Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för
arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband?

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning.

Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar kräver just förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Truppföringsförmåga i fält är viktig (foto inlagt av Lars Björk)

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas.
Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband.

Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10,
L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers-­professionen behöver kritiskt tänkande och analys,men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå.  För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

av Fredric Westerdahl är överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.
17 augusti, 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist

Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret?
Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära
närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suez-äventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Malo-överenskommelsen att
i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

NATO ländernas procentuella BNP satsning på försvaret (2017)

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser.

Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns
det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neo-konservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk,
har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid
och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin
militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med.  Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal.

Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexit-processen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Medlemsländer i JEF (”Joint Expeditionary Force”)

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning,
utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

av Mats Bergquist är docent och ambassadör
20 augusti, 2018

————————————————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-07-17


https://www.smkr.org/

 

 

Resan till Norge 30/8 – – 2/9 – några tillägg


Skans 460A, Parsetjärn

Det har tillkommit besök och guidning på skansen Parsetjärn, som började att byggas i samband
med Nazitysklands invasion av Norge 1940 och stod färdig i sitt nuvarande skick 1943 samt
minnesstenen efter färjeolyckan med Västgötadals regemente år 1830.

Minnessten över Västgöta-Dals regementes färjeolycka 1830 på Göta älv vid Lilla Edet

Rikspolischef Anders Thornberg

Anders Thornberg. Foto: Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

 Född Halmstad, 58 år, bosatt i Stockholm. Debuterar som sommarvärd i P 1 den 16 juli.
Ett bra program där Anders Thornberg bl a berörde sin inryckning på I 16 för 40 år sedan
och genomförd jubileumsträff på Lv 6 i juni.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1077287?programid=2071

 

Slaget vid Fyllebro den 18/8 kl 14.00


Tavla målad av Johan Filip Lemke

Försvarsutbildarna i Halmstad inbjuder till ett intressant föredrag om slaget vid Halmstad/Fyllebro.
Slaget som vände skånska kriget till Sveriges favör för 342 år sedan.

Vid Fyllebro mötte den svenska armén, 5 300 man under fältmarskalk Grundel-Helmfelt, delar av
den danska invasionsarmén på cirka 4 000 man under generalmajor Duncan.
Danskarna blev i grunden slagna och tvingades kapitulera efter att i stupade ha förlorat en tredjedel
av sin styrka. Segern kom efter en rad svenska motgångar och fick som följd att det gavs tid att samla
förstärkningar inför det kommande slaget vid Lund. Kriget pågick 1675–1679.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Halmstad

Föreläsare är den kände artisten och populärhistorikern Ben Olander

Tid: Lördagen den 18 augusti kl 14.00
Plats: Minnesplatsen för fältslaget vid Fyllinge (Biltvätten – se karta nedan)

 Kamratföreningens medlemmar är välkomna och ingen anmälan behövs.

 

Tylebäck hotell & konferens

Medlemmar i Försvarsutbildarna har 25 % rabatt på rumspriset året runt.
Välkommen till vår kursgårdar!

http://tyleback.se/

Lunch meny denna vecka
http://tyleback.se/mat-dryck/veckans-lunch/

Välkommen till Halmstad Soldathem

Öppettider:

Mån -Tors 09.00-15.00

Fre 09.00-13.00
Halmstads Soldathem

 

 

ÖB ”sticker ut hakan” om svenskt Natomedlemskap

Överbefälhavare Micael Bydén gör tydligt att han anser att det behövs en tydligare och djupare diskussion
om fördelarna med ett medlemskap i försvarsalliansen Nato.

– Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.

Natos toppmöte där de 29 Natoländernas stats- och regeringschefer samlas i Bryssel den 11–12 juli kan
bli det viktigaste på länge.

Enligt överbefälhavare Micael Bydén kan samtalen på mötet vara en viktig indikation på vad som kommer tas upp i det första officiella mötet mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin.
De båda möts i Helsingfors den 16 juli.

– Det florerar en hel del kring vad Trump och Putin kommer att prata om. Jag ser inga dramatiska förändringar efter ett sådant möte, och vill inte spekulera för mycket i vad som kommer ut av det, säger Micael Bydén på SvD:s scen i Almedalen.

Han fortsätter:

– Det handlar om två aktörer som är beredda att göra det oväntade att ta steg i riktningar man inte gjort tidigare.

Vid Natomötets arbetsmiddag deltar även statsminister Stefan Löfven (S) och Finlands president Sauli Niinistö. Sverige och Finland är de enda partnerländerna i Europa som har specialstatus. Det innebär ett mycket nära samarbete med Nato med ett undantag: Sverige och Finland står som icke-medlemmar utanför artikel 5 med dess ömsesidiga försvarsgarantier.

Micael Bydén vill ”sticka ut hakan” i Natodiskussionen och menar att samtalen om vad ett medlemskap
för Sverige skulle innebära ofta är för ytliga.

– Det är inte debatten i sig jag menar som behövs, utan det är snarare information och förståelse för vad de
här medlemskapet innebär. Det finns en uppfattning men vi har inte tagit den diskussionen, sa Micael Bydén.

40 000 soldater tränar senare i höst strid i den största Natoövningen – Trident Juncture – efter kalla kriget.
Även det svenska försvaret deltar när Norge utsätts för ett fingerat anfall och undsätts av övriga alliansländer enligt Natofördragets artikel fem om kollektiv försvar.

– Vi får möjlighet att var med i de mest sofistikerade och avancerade övningarna. Vi kan pröva våra förmågor och får träning. De sakerna är viktigt med Nato. Vi genomför just nu en Natoledd operation i Afghanistan, exempelvis.  Vi visar att en relevant partner som levererar det vi lovar, sa Micael Bydén.

I SvD:s tält berättade också Bydén om situationer där Försvarsmakten valt att direkt kontakta det ryska försvarshögkvarteret. Direktlinjen testas regelbundet för att missförstånd inte ska leda till förödande konsekvenser i Östersjön.

– Jag kommer inte att gå in på när det hände i detalj, men det var en situation där vi behövde klara ut att vi hade samma uppfattning. Vi har nyttjat detta och det har fungerat. Det kan vara så att man har olika uppfattning, och då är det bra att få veta det, sa Micael Bydén.

Han sa också att Östersjön blivit ”allt hetare”.

– Den ryska närvaron har gjort att fler är där och fler övar där. Det handlar om mer militär närvaro på en ganska liten yta.

SvD 2018-07-03
https://www.svd.se/ob-sticker-ut-hakan-om-svenskt-natomedlemskap

 

 

Ryske ambassadörens varning till Stefan Löfven

Rysslands ambassadör, Viktor Tatarintsev, går till hårt angrepp mot den svenska regeringen i en intervju
med CNN:s Max Foster.

– Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med
grundlösa anklagelser, säger Viktor Tatarintsev.
Det var på onsdagskvällen då Expressen tillsammans med CNN anordnade ett mingel i Almedalen som den
ryske ambassadören Viktor Tatarintsev blev intervjuad på scen av CNN-ankaret Max Foster.
Den ryske ambassadören uttryckte då stark kritik mot den svenska regeringen och sa bland annat:
– Jag rekommenderar honom att inte komma med sådana anklagelser, och syftar där på statsminister
Stefan Löfven.

Bakgrunden är uttalanden som Löfven har gjort för ett par veckor sedan där han säger att Ryssland är det
största hotet mot Sverige. Uttalandet gjordes i samband med ett möte i Rosenbad där Säkerhetspolisen
och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) informerade riksdagspartierna om risker för
påverkansoperationer under valet.

”Statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som största hotet”

Efter intervjun utvecklade han för Expressen:

– Den svenska statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som det största hotet, utan att ha några
som helst bevis för det. Vi är trötta på det nu. Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller
Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med grundlösa anklagelser. Och man måste förstå att det inte
kan ske utan gensvar, säger han och fortsätter:

– Jag hoppas att nästa regering omprövar sin politik gentemot Ryssland. Relationerna mellan Ryssland
är så dåliga att de inte kan bli sämre.

Gör detta att relationen mellan Sverige och Ryssland förändras?

– Den är så pass dålig att den är omöjligt att förändra. Det är de sämsta relationerna på många, många år.

”Ryssland tolererar ingen kritik”

Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet säger:

– Ryssland tolererar ingen kritik och är alltid utan skuld. Den nuvarande isoleringen beror dock på sådant
som inte kan bestridas; ockupationen av Krim och östra Ukraina.

– Om detta vill man inte tala, men det är likväl inget som omvärlden någonsin får glömma.

Tidigare justitieministern Beatrice Ask (M):

– Att den ryske ambassadören riktar kritik direkt riktat mot Sverige är värt att notera. Dessutom stärker det
min övertygelse om behovet av den förstärkning av det svenska totalförsvaret som påbörjats, säger hon.

Löfvéns svar: ”Då säger vi ifrån”

På torsdagen kommenterade statsminister Stefan Löfven Tatarintsevs angrepp.

Håller du med om att Sveriges relation till Ryssland är dålig?

– Nej, jag gör inte det. Det är viktigt att vi står upp. När Ryssland gör som de gör mot Krim, då säger vi ifrån.
Det ska vi också, men vi ska också ha en dialog med Ryssland. Så bra som det någonsin går.
Vi försöker få till ett bra samtal.

Så relationen är inte i fara på något sätt?

– Nej, inte alls

Expressen 2018-07-04
https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/ryska-ambassadorens-varning-till-stefan-lofven-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

 

Regeringen vill att företag lagrar mat för ett krig

Försvarsminister Peter Hultqvist (S),  foto: nyhetsbyrån TT

Regeringen vill att näringslivet ska börja lagra mat så att svenskarna inte svälter till döds vid eventuell kris eller krig, skriver DN. I dag beslutades att man ska utreda hur det kalla kriget-systemet, som innebär att krigsviktiga företag pekas ut, kan införas på nytt.

– Det här är en väldigt viktig utredning som innebär en stor utmaning på olika sätt eftersom vi ska bygga upp det här i en modern, fungerande tappning, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S) till tidningen.

Utredningen, som ska vara klar i december nästa år, ska bland annat se över statens möjligheter att ställa krav på beredskap i näringslivet.
Omni 2018-07-05
https://omni.se/regeringen-vill-att-foretag-lagrar-mat-for-ett-krig/a/OnA93w

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Valmanipulation och militär förmåga – ämnen i Almedalen 2018

av Tommy Jeppsson

Foto: Kristoffer Bäckström

Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter
under Almedalsveckan. FörsvarsForum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium under morgontimmarna 2 juni vilket också, till arrangörernas glädje, fyllde åhörarplatserna. Och ämnet är tveklöst såväl intressant som viktigt. Vi har dryga två månader
kvar till valet och aktörer kan inte uteslutas som vill destabilisera, påverka och skapa oro. De genomförda valen i Tyskland och Frankrike ger anledning till vaksamhet.

Johan Wiktorin talade om valmanipulation där han inledningsvis berörde den ytterligt oroande tendensen att ett antal länders säkerhetstjänster politiseras i riktningar mot att tjäna mindre tilltalande aktiviteter i statsledningens tjänst, något naturligtvis despoter använder sig av och tjänar definitivt inte det fria samhällets skydd.

Föreläsaren anförde att våra svenska valprocesser är starka mot olika former för påverkan varför det kan vara framgångsrikare att ge sig på den efterföljande regeringsbildningen i form av budskap som hänvisar till mänskliga känslor utan att ta en omväg via förnuftet. Lobbying kan vara effektivt i syfte att påverka exempelvis enskilda medlemmar av regeringen.

Svarta svanar kan rita om den säkerhetspolitiska miljön, där Johan Wiktorin nämnde att mötet mellan presidenterna Trump och Putin kan vara ett sådant tillfälle.

Mats Olofsson redovisade en teknisk miljöbeskrivning som medger rika tillfällen till manipulation. Vi är ingalunda fria från naivitet där vi bl a lämnar tydliga spår i den digitala värden vilka långsiktigt kan åsamka den enskilde individen liksom organisationer problem. Trollfabrikerna kan förfalska information, kapa konton, förvanska röster och bilder liksom skapa filmer där de agerande uppträder i miljöer som i normalfallet inte förknippas med dessa. Tekniken möjliggör således att misstro och oro sås. Motåtgärderna är först och främst ett källkritiskt förhållningssätt, därnäst att nyttja SMB:s handbok i desinformation liksom att exempelvis ta hjälp av Stratcom i Balticum som är ett Nato-organ för övervakning av nätet.

Sven-Christer Nilsson inledde med att svara nej på den egenställda frågan om medborgarna kan upptäcka och påverka inslag av informationspåverkan i valet. Han fortsatte med att betona förtroendet mellan samhället och medborgarna, där tilltron har urholkats och korruptionen tilltagit i vårt land. Noterbart är också att kvalitén på många ledarredaktioner har minskat samtidigt som stora delar av befolkningen förlitar sig på andra informationskanaler än de traditionella. Motmedlen heter snabb, korrekt, fullödig och opartisk
information vilket utgör kvalitetsstämpeln på myndigheternas informationsaktiviteter. Några budskap som gavs var att vi styrs i hög grad av tekniska innovationer och att etablerade media ej kan lösa problemet varmed behovet av ett psykologiskt försvar, också ett offensivt sådant, krävs.

Storbritanniens ambassadör i Stockholm David Cairns exemplifierade manipulationer av tidigare val i historien där bl a turerna kring valet av president Kennedy ansågs lämna en del i övrigt att önska. Antagonisterna vill påverka folk att inte rösta, de vill så misstro och sprida rena lögner. Information stjäls utan skrupler från förövarnas sida, man desinformerar och propagerar. Åtskillig påverkan skedde
mot det brittiska valet samtidigt som det var ont om tid för att förbereda olika aktioner. En nyckelresurs här är ett nationellt cybersäkerhets-centrum som både kan identifiera hot, påverka detta/dessa liksom påverka angriparen.

När det var dags för kommentarer påpekade försvarsminister Peter Hultqvist att detta med informationspåverkan är nya former av något som pågått länge. Han hävdade att människor ägnar sig åt ett stort mått av önsketänkande, varför en insiktsprocess erfordras där händelser uppfattas som dom är, vilket effektiviserar utfallet av vår bekämpning av påverkansoperationerna.  Här måste vi tydligt definiera statsintresset och avslöja påverkanskampanjer. Peter Hultqvist betonade att rysk militärdoktrin innehåller tydliga anvisningar för vilseledning som bl a syftar till att splittra och underminera och här kommer trollfabriker kommer in i bilden.

Beatrice Ask lyfte fram att det är 70 dagar kvar till valet där säkerheten i detta dels utgörs av myndigheternas ansvar tillsammans med medias liksom medborgarnas dito. Hon betonade också att moderaterna arbetar för ett stärkt psykförsvar.

Patrik Oksanen sa att det var viktigt med enighet mellan politikerna i dessa frågor. Han betonade att informationskampanjerna är långsiktiga, att vi måste ha garden uppe om vi ska klara oss igenom valet med låg påverkan samt att också EU måste vidta betydande åtgärder inför nästa års val. Vi måste också klara detta tillsamman, inom respektive land liksom mellan olika länder.

I den påföljande diskussionen sa Beatrice Ask att det europeiska valsamarbetet har stor betydelse samt att då det gäller Försvarsmakten så är behovet av specialkunnande att klara påverkansoperationer uppenbarligt. På vilket försvarsministern replikerade att försvarsmakten har ett högt kunnande inom underrättelseområdet samt att myndigheten för psykologiskt försvar behövs.

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »

Hur skapar vi ett trovärdigt försvar var ämnet för seminariet tisdagen 3 juli med Minouu Sadeghpour som moderator.
Brigadgeneral Anders Carell redovisade slutsatserna av den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien nyligen slutredovisat (arbetsnamn Kv 21) där tidsframskrivningen ligger i spannet 2025-2030. Carell satte scenen genom att klarlägga utgångspunkten för dagssituationen där avstamp togs i det kalla krigets svenska försvarsmakt och efterföljande händelsekedja som från invasions-försvaret via den strategiska timeouten ledde fram till insatsförsvaret med ett internationellt fokus för att därefter refokusera på den  nationella dimensionen. En resa bort från volym till dess motsats, från värnpliktiga till kontinuerligt och tidvis anställda soldater och sjömän och en värnplikt i vilande till dess återkomst om än i starkt reducerat format och från en territoriell ledningsorganisation till en centraliserad dito liksom territoriella stabers återkomst.

Det nuvarande fokus på nationellt försvaret enligt Kv 21 förslag syftar lite förenklat att tids- och insatsmässigt klara en begränsad period om några veckors stridsverksamhet samt att försörjningsmässigt säkra riket under några månader som innefattar kris/ höjd beredskap och strider på svenskt territorium. Den högre regionala ledningen ska förstärkas liksom att en divisionsledning ovanför brigadnivån
syftande till att kunna samordnat leda flera brigaders strid införs, ävensom att en eskaderledning införs för sjöstridskrafterna och en motsvarande högre taktisk ledning för flygstridskrafterna. Lägesuppföljningen ska förbättras genom ett utvecklat användande av moderna sensorer. En utökad kvantitet av stridskrafter förordas med bl a 4 brigader, 20 lokalförsvarsbataljoner, 40 hemvärnsbataljoner vilka ges förbättrad förmåga, c a 120 Jas 39 Gripen, 4.5 kvalificerade luftvärnsbataljoner, 14 korvetter. 8 ubåtar och 3 amfibiebataljoner var jämte en allsidigt sammansatt snabbinsatsstyrka. Sammantaget en ungefärlig fördubbling av volymen till en kostnad av 2% av BNP  med vilket åstadkoms en högre tröskeleffekt mot angrepp jämfört med dagens struktur.

Kommentarer gavs från panelen med Mikael Odenberg (M), Allan Widman (L), Åsa Lindestam (S) och generalmajor Karlis Neretnieks. Allan Widman ansåg att studien inte tillräckligt tydligt angav organisationens dimensionering samt att han ej angav någon mera påtaglig oro för år 2030, däremot i betydligt högre grad för den nära framtiden. Odenberg inledde med ekonomin där budskapet var att det är
meningslöst att ösa pengar över försvaret eftersom medeltillförseln måste taktas med hur snabbt Försvarsmakten klarar att omsätta tillförda pengar i operativ effekt. Ett annat budskap Odenberg var mycket tydlig med var att vi har en lång och mödosam resa framför oss i utvecklandet av såväl det militära som civila försvaret där det sistnämnda kommer att kräva än större mödor. Han hävdade att vi måste utgå ifrån det vi har och säkerställa en fungerande s k bottenplatta med vilket bl a avses personlig utrustning, övningar,  fordon, ammunition m. Steg två är att täppa till förmågeluckor och det avslutande steget en identifiering av förmågebristerna. Mikael Odenberg avslutade med att reflektera över vilka effekter som totalt kunnat tillgodogöras av vårt svenska samhälle därest statsmakterna visat samma effektivitet inom övriga samhällsområden som då det gällde nedmonteringen av landets försvarsförmåga.

Åsa Lindestam ansåg att Kv 21 slutrapport var bra samtidigt som hon efterlyste mer om betydelsen av cyberförmågor (defensiva och offensiva). Hon betonade vikten av uthållighet hos det totalförsvar som är under uppbyggnad.

Glöm ej Norrland! Detta var Karlis Neretnieks första budskap kopplat till nordområdets allt större betydelse m a resursrikedomen i Norra Ishavet, svenskt militärt samarbete med grannländerna och då särskilt Finland och Kolahalvön som ett livsviktigt basområde för Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga liksom för en ubåtsflotta med högst sannolika uppgifter att i likhet med vad som gällde under det kalla kriget avskära atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Retoriskt och kopplat till de långa genomförandetider som anses krävas för att höja försvarsförmågan ställde Neretnieks frågan om varför det är sannolikare att det skulle hända någonting om tio år jämfört med att befintliga risker i närtid är utlösande faktor?

Sammantaget ett bra och allsidigt belysande seminarium som sett tillsammans med det som genomfördes föregående dag får anses som en framgång för konceptet FörsvarsForum.

Länk till videoinspelningHur skapar vi ett trovärdigt försvar »

av Tommy Jeppsson är överstelöjtnant. Ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
5 juli, 2018

 

Ryska militära specialförband övar på ön Hogland
(Gogland) i finska viken under juni

Säkerhetsexpert: ”Det var förväntat att det de skulle komma med ett motdrag”.
Men historikern Lars Gyllenhaal ser även andra möjligheter.
– Det kan vara en propagandafilm man hade gjort oavsett Baltops. Man vill signalera, inte på grund
av någon övning, utanför att man har förmåga, säger Lars Gyllenhaal.
https://www.expressen.se/nyheter/putins-nya-kontring-ny-propagandafilm/

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Efter valsegern: Erdoğan ensam herre på täppan,
men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin


Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com

Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet och konsoliderandet av det presidentsystem – som i allt väsentligt innebär enmansvälde – han länge och metodiskt eftersträvat. Han har nu låtit sig formellt krönas och har redan hunnit rivstarta genom ett antal dekret dels om fortsatta utrensningar av misstänkta opponenter, dels om en ny, till det nya systemet anpassad statsstruktur och om den nya handplockade regeringen.

De frågor som nu uppstår, givet att absolut makt också innebär absolut ansvar, gäller Turkiets styrbarhet under nya betingelser – främmande för både stora delar i den turkiska politiska kulturen och partners och allierade i väst – och hur stabilitet ska kunna etableras och Turkiets begynnande ekonomiska kris hanteras. Inom utrikespolitiken torde gälla att Erdoğans utstakade mål om att per jubileumsåret 2023 ha etablerat ”The new Turkey”, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, innebär en rätt säker prognos om fortsatt problematiska relationer, i alla riktningar. Och både för västvärlden, som USA och EU, och Turkiet handlar det om att hantera ett svårartat dilemma: att kanske vilja, men knappast kunna tala klarspråk om en process av isär glidande, med stora men väsentligen okända geopolitiska implikationer. Att äta kakan men ändå ha
den kvar. Om det går.

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel
”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuels boken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdoğan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdoğan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdoğan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdoğan förvisso inte har
tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår,
AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår
Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdoğan – Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdoğans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att egemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall
demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdoğan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdoğan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna
för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdoğan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdoğan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdoğan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdoğans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdoğan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdoğans ”slutliga” valseger,
vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdoğan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdoğan, som före valet utlovade undantags-
tillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj
Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår,
för övrigt även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till
Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdoğan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup”
mot Erdoğans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser
Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet,
som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög
nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdoğan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”
En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdoğans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av
”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden,
med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu  högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism
När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering
med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism
(”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveeggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så
efterföljaren Erdoğan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 1990-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället
på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap.
Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren och konflikternas år
Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till
väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång. Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdoğan och hans AKP-maskin (som
genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagar-
positioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdoğan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdoğan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna
PKK – krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen
Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter,
flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt
stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdoğan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdoğans presidentsystem och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel.

Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 samt ett ryskbyggt
kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA,
från Obama till Trump
Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer
alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdoğan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984.

Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak.

Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdoğans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för
Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets
EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdoğans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?
Från nollproblem till fullt problem med alla grannar
I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdoğans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdzjan
som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget
för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdoğans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning
får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdoğan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdoğans enmans-styre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroende-trådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma
Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdoğan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet.
Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående
militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan
Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran,utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt
servanda
” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta
ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is
our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning
När detta skrivs har Erdoğan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdoğan tänker sig att personligen
styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, media-granskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla
sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdoğans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdoğan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoğan-regimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoğan regi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk
kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland.
Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdoğan-politiken men
skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation
som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord

en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet.
Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens
100-årsdag 2023
För Erdoğan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdoğans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

Så dit går Turkiet om Erdoğan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer,
inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande

i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium
Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdoğans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet
på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

av Michael Sahlin är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.
13 juli, 2018

 

——————————————————————
Med hopp om en trevlig sommar!
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-06-04

Sommaravslutning vid Lv 6 den 20 juni kl 13.00

Från sommaravslutningen i juni 2014. Foto: Carl Sjöstrand

Program onsdagen den 20 juni:

kl 12.45       Samling vid Lv 6 kasernvakt

Kl 13.00      Sommaravslutning (Paradplan, vid dåligt väder genomförs sommaravslutning i aulan)

Utdelning av medalj, plakett och utnämning

Korum (vik garnisonspastor Magnus Aasa)

Musik: Hemvärnets Musikkår

Kl 14.00      Sommartårta

VÄLKOMNA!

 Resan till Norge – ytterligare några platser finns

Hittills har 70 kamrater anmälts sig till kamratresan till Norge 2018-08-30 –09-02.

Föranmälan sker genom att sätta in 500:- på postgiro  26 27 24-8.

Påminner om: Resterande belopp  4 100:- insätts på samma konto före den 30 juni.

Tillägg enkelrum  1750:-

Varje resenär ansvarar för sin reseförsäkring, exempelvis återbetalning vid sjukdom mm.

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

Gunnar Ohlsén har bytt e-post adress:
gunnar.ohlsen@hotmail.com

 

 

MEDLEMSAVGIFT FÖR 2018

Det har visat sig att en del medlemmar har missat att betala årets medlemsavgift till Kamratföreningen.

Om Du fortfarande vill vara medlem i Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening
uppmanar vi Dig att betala före den 1 juli.

Årsavgiften 100 kr som Du betalar på plusgiro 26 27 24-8

Ange namn, adress och epost

Ständiga medlemmar får gärna stödja tidningsfonden, plusgiro 26 27 24-8.

Kamratförenings kassör Håkan Söderberg har ny epost adress: haksod11@gmail.com

 

Veterandagen i Halmstad den 29 maj

Kamratföreningens fana med Gunnar Ohlsén längst till höger. Foto: Anders Stach och Katarina Bäckelin

Idag, på Veterandagen, har vi hedrat alla veteraner och deras anhöriga, både militär och civil personal,
som nationellt eller internationellt har gjort en insats för fred och säkerhet. Ett bidrag till en bättre värld helt enkelt.
Vid värdiga ceremonier i både Stockholm och Halmstad deltog MHS H medarbetare för att visa den medkänsla och uppskattning alla de kvinnor och män är värda som har gjort en insats, inte minst de som har offrat sina liv.

Från och med i år är Veterandagen allmän flaggdag, vilket stärker erkännandet av veteranernas och Veteran-dagens betydelse.

Tack till alla som på något sätt har varit engagerade i dagens aktiviteter eller helt enkelt skänkt någon av alla
hedervärda veteraner eller deras anhöriga en tanke idag!

Text: Charlotte Pettersson, MHS H

SMKR bildgalleri från Veterandagen i Stockholm den 29 maj 2018 finns här

 

”Tack lunch” vid Lv 6 den 4 juni

 

Luftvärnsregementet och SMKR tackade funktionärerna vid det Nordiska militära
kamratföreningsmötet, som ägde rum 14-18 juni 2017, genom att bjuda på lunch på
Luftvärnsregementets officersmäss. Nytt golv hade lagts i ordersalen och nya möbler
var införskaffade till Oscars-rummet där vi senare intog kaffe.

 

 Styrelsemötet den 1 juni

Styrelsen för Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening samlad på
Lv 6 soldathem fredagen den 1 juni. Tyvärr kunde inte alla styrelsemedlemmar deltaga
dock deltog styrelsemedlemmen Jennie Mared vilket inte framgår av fotot.

 

Nyheter från SMKR

 Protokoll från Representantskapsmötet den 11 april
https://smkr.org/Protokoll%20RepM/Protokoll%20repm%C3%B6te%202018.pdf

 Övrigt

2018-06-17
Militära VM i Triathlon – F7 Lidköping

2018-08-25
FM Huvudflygdag – Uppsala

2018-08-25
Marindagen – Karlskrona

2018-09-11
Regionmöte Väst


Garnisons- och Luftvärns-museet, 91:an museet
Garnisons- och luftvärnsmuseet återfinns i Halmstad, i Soldathemmet intill regementsområdet.
Seriefiguren 91:an Karlsson spelar här en huvudroll.

91:ans skapare, Rudolf Pettersson, ryckte in som värnpliktig år 1916 vid I 16 i Halmstad. När han senare
blev serietecknare använde han regementet, befälen och kamraterna som förebilder i arbetet. På museet
finns förutom originalteckningar från 91:an-serien, föremål med koppling till luftvärnets historia och utställningar med kulturhistorisk inriktning.

I det visningsbara förrådet, på Skedala hed, fem kilometer öster om Halmstad, står världens största luftvärnskanon, som bara tillverkades i ett enda exemplar. Vapensamlingen visas för grupper efter särskild överenskommelse.

 

Slaget vid Fyllebro 1676


Lördagen den 18 augusti kl 15.00 planerar Halmstads försvarsutbildare att inbjuda
sina medlemmar samt allmänhet till information om slaget vid Fyllebro.

Medlemmar i Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening är självklart välkomna.

Slaget vid Halmstad, även benämnt slaget vid Fyllebro, var ett avgörande slag under skånska kriget
mellan Sverige och Danmark. Det stod vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676, då en
dansk kår besegrades i grunden
. Med segern avvärjdes ett danskt hot mot Göteborg.
Istället kunde svenskarna samla förstärkningar och senare besegra den danska invasionsarmén
i slaget vid Lund. Slaget vid Halmstad kom att bli det sista slaget mellan danskar och svenskar i Halland
.
Källa:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Halmstad

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Veteraner – har de gjort någon nytta?

4 juni, 2018

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet.
Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte pågrund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentalsexempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.
Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vän-förfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.
Sergeant Magnus Ernström under slutet av oktober 1993, vid tidpunkten för massakern i Stupni Do i Bosnien.

Foto: Okänd gruppmedlem i 2:a Vakt/Eskortgrupp BA01  (Foto inlagt av Lars Björk)

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94.

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig.Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

 

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit
sig att vårda minnesstenen.

Minnestenen i Vares (Foto inlagt av Lars Björk)

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

Magnus Ernström var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- ochinnovationsfrågor i Gävleborgs län.

Not

[1] Denna text är hämtad från författarens blogg

 

Ubåtsfrågan – än en gång

21 maj 2018

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara
felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
21 maj 2018

Replik till David Bergman


av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan.

Sammanfattningsvis skriver han
1) att han uppmärksammats på bevakningen,
2) twitter-ledes har invänt mot den,
3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt
4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han
5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter
läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades
och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren
Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi.
Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analys-gruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

Mattias Göransson är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten


Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara
från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration (min anm: undersökning av en hålighet)  i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd: Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

Sune Thomsson är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.

 

Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv


av Emil Svensson


Foto inlagt av Lars Björk

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan.

Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.


Foto inlagt av Lars Björk

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårs-rapporter under 1980-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m.


Spår från en bottengående banddriven farkost
Foto inlagt av Lars Björk

Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med
fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett
fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut.
De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en botten-undersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor,avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning
och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polis-undersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren
i Djupviken under Hårsfjärden-händelserna 1982: Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade
av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande: ”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärden-området, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärden-området även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet.
Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationernasamt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk
eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnaz-medarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.


När en svensk firma skrotade en gammal sovjetisk ubåt hittades ett dolt sjökort över Blekinge
och Hanöbukten. Källa: Expressen 2 mars 2017. Foto inlagt av Lars Björk

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper.

Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna.

Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

Emil Svensson är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.

 

Slutreplik till Mattias Göransson


av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag  överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om
så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför
långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda
kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen.

Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

David Bergman är major, doktorand i psykologi och ledamot av KkrVA

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

 

 

 

Integritetspolicy för Hallands regementets och Hallndsbrigadens Kamratförening 2018

Förningens Integritetspolicy för Hallands regementets och Hallndsbrigadens Kamratförening 2018

Ligger under medlemssidan

 

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-05-03

Kamratföreningens årsmöte


Skånska Husarsextetten. Foto Benny Nord

Protokoll från årsmötet 2018

Tid: Fredagen den 20 april kl 1800.

Närvarande: Ett 80-tal medlemmar.

Föreningens ordförande, överste Johan Rydén, inträdde och efter avlämning inmarscherade
fanförare med Kamratföreningens fana och Hallands regementes fana.

Ordföranden hälsade de närvarande välkomna, varvid han särskilt vände sig till dagens
föredragshållare historikern Pablo Wiking-Faria, inbjudna gäster och Skånska Husarsextetten.

Ordföranden höll parentationen över de medlemmar som avlidit sedan föregående årsmöte
varefter musikkåren spelade Stridsbön musik av Otto Lindbladh med arrangemang av Stig Norberg.


Musikkåren genomförde därefter en mycket uppskattad konsert. 

Förhandlingar

§ 1    

Föreningens ordförande, överste Johan Rydén förklarade årsmötet 2018 öppnat. Ordförande framförde tack till alla som hjälpte till under Nordiskt Militärt Kamratföreningsmöte 2017 på Lv 6.

1. Öppnande

 

 

 

§ 2

Valdes Johan Rydén till ordförande och Jan Dorf till sekreterare för mötet.

2. Ordförande

    Sekreterare

 

 

 

§ 3

Catharina Sjöholm och Rune Sjöholm valdes att jämte ordförande justera årsmötets protokoll.

3. Justeringsmän

 

 

 

§4    

Årsmötet fastställdes vara stadgeenligt utlyst.  

4. Kallelse

 

 

 

§ 5

Utdelad föredragningslista för mötet fastställdes.

5. Dagordning

 

 

 

§ 6   

Styrelsens verksamhets- och förvaltningsberättelse föredrogs och lades med godkännande till handlingarna.

6. Verksamhets- och förvaltningsberättelse

 

 

 

§ 7

Revisor Rolf Eklund redovisade revisorernas revisionsberättelse.

7. Revisionsberättelse

 

 

 

§ 8   

Styrelsen och styrelseledamöter beviljades ansvarsfrihet för 2017 års förvaltning.

8. Ansvarsfrihet

 

 

 

§9    

Årsmötet godkände styrelsens förslag om oförändrad medlemsavgift på 100 kr för 2019.

9. Medlemsavgift

 

 

 

§10    

Styrelsens förslag till arbetsplan för verksamhetsåret 2018/19 fastställdes.

10. Arbetsplan

 

 

 

 

§ 11  

Styrelsens förslag till resultatbudget för år 2018 fastställdes.

11. Resultatbudget

 

 

 

§ 12 

Inga motioner hade inkommit.

12. Motioner

 

 

 

§ 13

Johan Rydén omvaldes till föreningsordförande, tillika styrelsens ordförande för år 2018/19.

13. Val av ordförande

 

 

 

§14   

Till styrelseledamöter under två år omvaldes Lars Björk, Lars Folkesson, Niclas Haglund och Benny Nord. 

14.  Val av
styrelseledamöter

 

 

 

§ 15

Till ersättare under ett år omvaldes Lena Wallin, Peter Höglund och Jennie Mared.

15. Val av ersättare

 

 

 

 

§ 16

Till revisorer omvaldes Tommy Jacobsson och Rolf Eklund till ersättare omvaldes Bo Hervén och Claes-Göran Andersson.

16. Val av revisorer

 

 

 

§ 17

Till valberedningen omvaldes Thomas Andersson (sammankallande) och Joachim Bergqvist.

17. Val av valberedning

 

 

 

§ 18

Inga övriga frågor.

 

18. Övriga frågor

§ 19

Ordföranden tackade styrelsen, revisorerna, val-beredning. Gunnar Ohlsén erhöll särskilt tack för sitt arbete med Nordiskt Militärt Kamratföreningsmöte 2017 och som ansvarig i resekommittén. Ett särskilt tack till alla bidragsgivare.

19. Avtackning

 

 

 

§ 20

Ordföranden tackade alla för visat intresse och förklarade årsmötet avslutat.

20. Avslutning

 

Vid protokollet

Jan Dorf                                                            Johan Rydén

Sekreterare                                                       Mötesordförande

Justeras
Catharina Sjöholm                                             Rune Sjöholm                                                                      

 

Ordföranden utdelade Kamratfondens stipendium om 2 000 kr till vardera Christina Laike-Bramsell
och Ann-Louise Carlsson som erkänsla för deras personliga omtanke om kamrater under kamratföreningens resor och andra sammankomster till gagn för gott kamratskap och samhörighet, Ann-Louise även som mecenat.   


Efter årsmötet höll Historikern Pablo Wiking-Faria, föredrag om ”Kulknappen och Karl XII:s död”.

Middagen intogs på Officersmässen, dit ordföranden Johan Rydén kunde hälsa 66 gäster och medlemmar välkomna, allt perfekt regisserat av Lars Folkesson.


Dagens hedersgäst överste Anders Svensson C Lv 6 framförde gästernas tack för middagen och den
sedvanliga och fina inramningen vid föreningens årsmöte.

 

Representantskapsmötet


Representantskapsmötet 2018  Foto Jan-Olof Johansson

Representantskapsmötet 2018 genomfört. Efter sedvanligt möte informerade Lars Sjölin om olika möjligheter att rekrytera medlemmar till föreningarna. Till grund för informationen låg den enkät om rekrytering som föreningarna hade svarat på. Vidare berördes bl.a. regionindelning och koppling till värdförband, utvecklingen av mentorskap, kort info om GDPR följt av samling gruppvis inom de olika regionerna för kortare diskussioner om olika saker.

I samband med mötet avtackades Steve Gunnarsson för lång och trogen tjänst inom SMKR styrelse.
Den nya styrelsen fotograferades. På bilden saknas Fredrik Wiebe som valdes in som ny ledamot.

2018 genomfört. Bilder för nedladdning finns i SMKR Bildarkiv.

Protokoll från Representantskapsmötet finns här

Veterandagen i Stockholm den 29 maj


Veterandagen 2017  Foto: Marcus Åhlén/Försvarsmakten

Kom och hylla Sveriges veteraner den 29 maj 2018. Veterandagen genomförs vid det nationella veteranmonumentet Restare utanför Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Förra året togs beslut om att veterandagen skall vara en allmän flaggdag. Det är den första nya allmänna flaggdagen sedan 1982. Årets veterandag blir därför den första som officiell flaggdag, något som kommer att uppmärksammas lite extra.

Klockan 08.00 hissas flaggan vid Sjöhistoriska museet.


Under årets högtidlighållande kommer Försvarsmakten särskilt uppmärksamma 70-årsdagen av undertecknandet av FN resolution 50.  Resolution 50 undertecknades den 29 maj 1948 vilket ledde fram till FN:s fredsinsats (UNTSO) i Israel-Palestina. Det är till minne av denna dag som den 29 maj gjordes till International Peacekeepers Day, vilket låg till grund för att Sverige inrättade veterandagen den 29 maj. Försvarsmakten uppmärksammar detta genom en särskild utställning för att berätta historien om UNTSO-insatsen, ge en bild av Folke Bernadotte som var FN:s första medlare i UNTSO samt att visa upp en historisk sammanfattning över de FN-insatser som Sverige skickat trupp till.

Preliminärt program

 

    08.00 — Flagghissning vid Sjöhistoriska museet

    09.00 — Utställningsområdet öppnar

    10.00 — Föreläsning i mässtältet, militärobservatör UNTSO (Israel – Palestina)

    11.00 — Veteranparaden samlas på Norrmalmstorg

    14.20 — Platser intagna inför ceremonin

    14.30 till 15.45 — Statsceremoni med hederstal, musik, kransnedläggning och medaljeringar

    16.00 till 18.00 — Servering av middag i mässtältet (föranmälan krävs)

    16.00 till 1630 och 17.00 till 17.30 — Livgardets Dragonmusikkår spelar på ceremoniplatsen

    18.00 till 20.00 — Livgardets Dragonmusikkår samt fältartister underhåller i mässtältet

    19.00 — Utställningsområdet stänger

    21.00 — Flaggorna halas


Utöver det preliminära programmet innehåller dagen bland annat överflygningar, fallskärmshoppning,
veteranparad och olika uppvisningar.

Regementets Dag P7 – Revingehed den 5 maj


Vi är stolta över att försvara Sverige, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.
Därför vill vi bjuda in dig till Regementets dag den 5 maj för att visa upp vår verksamhet.

Du får se och uppleva hur vi arbetar, vilken utrustning vi har och hur vi möter utmaningar och hot mot Sverige.

Under dagen får du se stridsuppvisningar, provåka fordon, se vår utrustning, ta del av vår historia och möta delar av Totalförsvaret. Totalförsvaret är inte bara Försvarsmakten utan flera myndigheter och organisationer kommer vara på plats under dagen.

Det finns massor av anledningar att besöka Regementets dag. Några kanske vill uppleva gamla minnen,
några kanske är intresserade av en karriär, några kanske vill lära sig mer om Totalförsvaret och några kanske vill göra en utflykt och uppleva något nytt. Det finns helt enkelt något för alla under Regementets dag.

Grindarna står öppna mellan klockan 10-15 och alla är välkomna.
Läs mer här

 

Foto från 36. Nordiska Kamratföreningsmötet

36. Nordiska Kamratföreningsmötet genomfört vid Lv 6 i Halmstad 14-18 juni  2017.

Se foton i Galleriet. Klicka här!

 

Övningen Viking 18

Förberedelsetiden tar slut på onsdag då scenariot sätter ingång. Foto: Magnus Jirlind/Försvarsmakten

Alla deltagare är inregistrerade och klara att ta sig an övningen Viking 18. På nio platser i sex länder kommer cirka 2 500 personer samarbeta och göra sitt yttersta för att hantera en internationell kris. Lärandet står i fokus och miljön för detta är unik.

– Sverige har arrangerat Viking sedan 1999 och fokus för övningen ligger på samarbete mellan aktörer inom fredsbevarande och internationell krishantering på stabsnivå. I övningen medverkar förutom militär ett 80-tal organisationer såsom FN, Nato, EU, polisen, tullen och kriminalvården, säger generalmajor Anders Brännström som är övningsledare för Viking 18.
Läs mer här

Veteranmarschen 2018


I år kommer Veteranmarschen att gå från Skellefteå till Treriksröset. Det är sjätte året i rad
som Veteranmarschen anordnas, med syfte att uppmärksamma alla Sveriges civila och militära
veteraner.

Veteranmarschen har blivit ett av Sveriges Veteranförbunds mest populära arrangemang. Förra året
firade Veteranmarschen femårsjubileum och gick då mellan Gävle och Skellefteå, en vandring på cirka
30 mil. Över 1000 personer deltog tillsammans för att visa att veteraner ställer upp och hjälper varandra.

Årets marsch startar i Skellefteå den 27 juli och avslutas den 6 augusti vid Treriksröset

Läs mer här

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Sverige behöver en ny Axel Oxenstierna

av Bo Richard Lundgren


Axel Oxenstierna har en del att lära dagens politiker och ämbetsmän. Foto: Shutterstock.

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om vilka problem och ofullkomligheter som kanslern hade att hantera. Men Wetterberg pekar också på likheter med de problem och brister som svensk statsförvaltning uppvisar idag. Sådana brister har, enligt min mening, blivit väldigt tydliga i samband med statsmakternas
ambitioner att åter bygga upp det svenska totalförsvaret. De områden jag har valt att nedan översiktligt behandla är stats- förvaltningens strukturer, effektivitet och kompetens ur ett totalförsvarsperspektiv.

Strukturer

Axel Oxenstierna skapade strukturer som skulle länka besluten och åtgärderna i hållbara banor. En viktig del handlade om att göra en tydlig rollfördelning mellan olika nivåer och de olika ämbetsverken. Kanslern hade också blick för den fara som låg i tendenserna till kollegial självgodhet. Därför föreskriver 1634 års regeringsform att kollegierna skulle ”till konungens och rikets tjänst räcka varandra handen”.


När vi nu betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen på Justitiedepartementet; ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor.
I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst bekymmersam.


Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bl a med hänvisning till att uppdraget inte varit
tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.


Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.


Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Utan dröjsmål

Oxenstierna krävde att kollegierna (ämbetsverken) skulle se till att ärendena handlades sakkunnigt och utan dröjsmål. Låt oss titta lite på hur beslutsprocessen i princip går till. Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller
långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningpåse efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till konkreta åtgärder.


När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas?

Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Kompetens

Oxenstierna hade också tydliga åsikter om statstjänstemännens kompetens. Hans kärnfulla formuleringar förtjänar att återges:

 Man måste i distributionen av alle kall och officier (tjänster och ämbeten), men särdeles i krigsväsendet, se på var och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma till olycka.”

 Det problem som alltså sysselsatte Oxenstierna var den kompetens som statstjänstemannen i gemen behövde ha. Det gällde både formell utbildning och inställningen till uppgiften som statens tjänare. Efter studier i Tyskland hade han själv satt sig i ”gamla arkivet” och läst stats- handlingar från de gångna hundra åren, innan han inledde sin bana som statsman. Senare skisserade han samma lärogång som introduktion för andra unga förmågor.

Wetterberg menar att ett sådant program fortfarande skulle ha fog för sig, och hävdar att vår tids valhänta inskolning av nyanställda regerings- tjänstemän skulle ha fått den gamle kanslern att rysa. Det är säkert en riktig förmodan. Själv vill jag tillägga att arbetet med att åter bygga upp totalförsvaret väsentligen hade underlättats om nuvarande tjänstemän i Regeringskansliet och på myndighetsnivå hade ”gått tillbaka till
arkivet”
i Oxenstiernas anda och skaffat sig elementära kunskaper om hur det gamla totalförsvaret var uppbyggt.


Oxenstierna framhåller också den offentliga tjänstens särart. Det krävs något annat och mer av den som arbetar i rikets tjänst. Därför måste kraven ställas högre på ämbetsmännens kunskaper och erfarenheter lika väl som på deras respekt för kronans krav. I dagens Sverige skulle han antagligen ha förordat mer professionalism och större öppenhet vid rekryteringen av statliga chefer, menar Wetterberg.


Slutsatsen av denna korta genomgång är att Sverige, även idag, skulle må bra av en statsman av Oxenstiernas kaliber.
Han var intellektuellt öppen och beredd att ompröva även egna beslut när resultatet visade sig inte fungera. Med en sådan ledare vid rodret kanske vi kunde få ett regeringskansli som kan hantera totalförsvarsfrågor på ett rationellt sätt. Vi kanske skulle undvika ”kollegial självgodhet” och få kompetenta tjänstemän som såg till rikets bästa och ”räckte varandra handen”.
Med en sådan ordning skulle det kanske inte behöva ta tolv år innan ett fungerande totalförsvar börjar ta form.

Bo Richard Lundgren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
20 april, 2018

 

 Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

Gränslöshet och nya gränser

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.


Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse.


Gränsöverskridande fenomen finns numera av en rad olika slag. Många hot är av en typ som är svåra att kontrollera och bemöta.

Det gäller till exempel klimatförändringen, pandemier, terrorism och internationell brottslighet. Extremistiska och populistiska strömningar sprids avsiktligt eller oavsiktligt till människor i andra länder. Krigföring som riktar sig mot IT-sektorn och informations- krig för att påverka ett lands befolkning kan utan svårighet användas över långa avstånd och riktas specifikt mot det land som man avser att skada. Samma sak gäller de ekonomiska medel som kan brukas för att på olika sätt få kontroll över andra länder.


EU utökar sanktionerna mot  Rysslands under januari 2018 /AFP via Getty Images
(foto inlagt av Lars Björk)


Gränser kan också luckras upp med avsikt att skapa positiva effekter. Typiska exempel på detta är när organisationer skapar nya former av anknytning som partnerskap, observatörskap, associerat medlemskap etc. Avsikten kan vara att gradvis hjälpa ett land med den omstrukturering som är nödvändig inför ett medlemskap. Den kan också ha som uppgift att ge några av de fördelar som medlemskap skulle innebära för att därmed dämpa frustrationen för dem som måste vänta länge på medlemskap
eller kanske aldrig kan bli medlemmar. Det är ett medvetet val av gränsförsvagning, användbar för en begränsad tid, ofta med huvudsyfte att vara stabilitetsskapande.


Östliga partnerskapet

Såväl Nato som EU har använt sig av dessa typer av utvidgning av respektive organisation för att uppnå de syften som nämns ovan. För EU:s del har det bland annat gällt det Östliga partnerskapet, som på polskt och svenskt initiativ etablerades 2009. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår i denna grupp av länder, som nu alla i mer eller mindre hög grad har fått en anknytning till EU. Att skapa ökad integration var ett sätt att göra gränsen mindre skarp mellan medlemmar och de länder som inte kunde utlovas framtida medlemskap.


Östliga partnerskapet, som – om än inte utan problem – har tagit ett antal steg framåt, har mött ett reellt hinder i kollisionen mellan två diametralt olika tänkesätt. Den liberala rättsstaten, som bland annat baseras på varje lands rätt att självt få välja sin institutionella tillhörighet, har upplevt ett hårdhänt möte med den ryska geopolitiken enligt vilken politiken är ett nollsummespel, i vilket stormakter
har rätt till kontroll över sin egen maktsfär. De västliga argumenten för varje stats suveränitet ses av Ryssland som ett hyckleri avsett att dölja att Nato och västmakterna i själva verket medvetet flyttar fram sina positioner. Med vapen, ekonomiska medel och på en rad andra sätt försöker Ryssland hindra ländernas närmande till EU.


Västra Balkan

Även när det gäller Västra Balkan står en gräns i centrum, men i detta fall är EU:s avsikt att skärpa sin gräns österut, inte att mildra den. Mellan situationen i de Östliga partnerskapsländerna och den i Västra Balkan finns ändå vissa likheter. Det gäller de sex länder på Västra Balkan som nu är i olika stadier av anslutningsprocessen till EU. Makedonien, Montenegro, Serbien och Albanien är kandidatländer
medan Bosnien och Kosovo ännu inte hunnit lika långt. Kosovo har störst problem, eftersom fem EU-länder, med Spanien i spetsen, samt dessutom Serbien, vägrar att erkänna landets existens. Att alla de sex länderna fortfarande har stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt brister i demokrati och minoriteters rättigheter är alla överens om.


Länderna på Västra Balkan har sedan länge ett löfte att bli EU-medlemmar men tidigare har de egna problemen stått i centrum. Den nya faktorn är Ryssland. Landet är sedan en tid mycket aktivt på Balkan och ökar sitt inflytande på olika sätt i de olika länderna, främst Serbien. Ett misslyckat kuppförsök strax före valet i Montenegro 2017 tillskrivs Ryssland. EU-kommissionen driver frågan om deras inträde i EU hårt, med målet att de första länderna ska blir medlemmar till år 2025.


EU-kommissionen ser detta som en kamp med tiden för att kunna bevara de europeiska värderingarna, som hotas av den nationalism som redan finns och som Ryssland uppmuntrar. Det finns också en oro för att instabilitet i området ska kunna sprida sig till EU. Frågan är emellertid i hur hög grad de nuvarande medlemsländerna ser målet att säkra gränsen från ryskt inflytande som överordnat de nya ländernas svagheter, vilka oundvikligen kommer att bli kännbara för övriga EU-länder.


Gränslinjer inom EU

Även inom EU finns en rad gränslinjer.  De kan ha sina ursprung i geografiska och historiska faktorer som gör att länder i en viss region delar vissa åsikter men de kan också vara orelaterade till geografin och gälla svagheter hos det egna landet och beroende av andra.

Rysslands roll är än en gång inte oväsentlig.

Tendensen med gränslinjer inom EU är inte ny: de ”europeiska” (ledda av Frankrike) stod redan på 1990-talet mot de ”atlanticistiska” (ledda av Storbritannien), en konfrontation som nu är betydligt mindre. Det beror inte enbart på Brexit utan har också att göra med den senaste tidens utveckling inom EU samt närmandet mellan Nato och EU.


(foto inlagt av Lars Björk)

I samband med den finansiella krisen 2008 kom en helt ny gränslinje, nu mellan de ”ansvarsfulla” länderna i norra Europa och länderna med ekonomiska problem i söder. I norr sågs de sydeuropeiska länderna som oansvariga och med självförvållade problem, medan sydeuropéerna anklagade norr för en politik som underminerade försöken i söder att bygga upp sin ekonomi på nytt. Målet för denna kritik var framför allt Tyskland och märkligt i sammanhanget var att Frankrike, Tysklands gamla parhäst inom EU, deltog i den.


Frankrike har under ett antal år misslyckats med att hålla sig till EU:s regler om budget och ser Tysklands hårda budgetpolitik som ansvarigt för detta. I dag har Frankrike en president som inser att Frankrike självt behöver förändras, men kritiken mot den tyska politiken finns fortfarande kvar.


Den gränslinje som nu allt oftare ses som det stora problemet gäller den mellan EU:s östra och västra medlemsländer. Den liberala världsordningen har under många år varit fundamentet i Västeuropa. Visserligen har vissa medlemsländer då och då brutit mot enstaka regler inom dessa, men aldrig tidigare har EU upplevt att en medlem, som nu Ungern, öppet talar om den illiberala staten som ett mål.
Inte heller har man sett öppna kampanjer, stödda av regeringen, riktade mot Bryssel. Även i Polen har en rad åtgärder tagits som står i strid mot de principer man själv förbundit sig att hålla, som domstolars oberoende och medias frihet. Tillsammans med Tjeckien och Slovaken, det senare landet nu skakat av ett mord på en journalist som undersökte korruptionen i landet, har dessa så kallade Visegradländer stärkt banden till varandra och i många fall mot EU. Man talar i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar om hur man vill bevara den europeiska kulturen. Liksom i länderna på Västra Balkan finns också starka länkar till Ryssland i alla länder förutom Polen.


Givetvis ses den öst-västliga splittringen som ett stort problem inom EU. Unionen har kritiserat Ungern och Polen hårt för de lagar som antagits. I Ungern har vissa av dem försvunnit men nya har tillkommit. Beträffande Polen har EU inlett en process och hotat med artikel 7, en artikel som kan leda till att ett land mister sin rösträtt. Detta har nu lett till en viss kompromissvilja i Polen.


Ett stort problem för EU när det gäller Visegradländerna är att ju hårdare man går fram mot dessa länder desto större är risken för att det ryska inflytandet kommer att öka. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också risken för att Ryssland kan påverka deras agerande inom EU och därmed underminera organisationens möjlighet att fatta beslut.


Frågan om EU:s beslutsfattande kapacitet och effektivitet är en fråga som engagerat vissa länder inom EU mycket. Förslag har väckts om att skapa ett Europa i flera hastigheter. Argumentet är att de som vill gå fortare fram ska kunna göra det och de som inte vill vara med inte ska kunna hindra andra från att gå vidare. Både Tyskland och Frankrike är positiva till denna tanke, men det finns också skillnader
mellan dem. Tyskland betonar helst integrationsprocessen medan Frankrike ser det som en form av ledarskap. EU:s östra medlemsländer är helt emot: de har förklarat att de ser förslaget om ett Europa i flera hastigheter som ett sätt att skapa en ny järnridå – nu mellan det rika Väst- och det fattiga Östeuropa.


Det är än så länge mycket osäkert hur ett Europa i flera hastigheter skulle kunna se ut. I viss mån finns det redan genom att Schengen- och eurosamarbetet inte omfattar alla. Frågan är emellertid hur många differentieringar som EU klarar av i en situation när organisationen samtidigt har en mängd yttre problem att hantera. Östliga partnerskapet som skapades i en betydligt mer idyllisk tid, Västra Balkan som
nu upplevs som ett akut problem och en rad andra stora problem kräver en sammanhållning inom EU som kan vara svår att åstadkomma när länder känner sig ratade och undanskuffade från de inre cirklarna av beslutsfattande.

Gunilla Herolf är fil dr och ledamot av KKrVA.
23 april, 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

En strategisk överraskning och dess konsekvenser

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

 

 

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”


Ryssland som
alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.


När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig.
Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.


Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien.
Bloggaren
Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade.


U.S. Air Force F-22 Raptor assigned to the 380th Air Expeditionary Wing, Al Dhafra Air Base,
United Arab Emirates prepares to taxi down the runway in support of Operation Inherent Resolve,
Feb. 13, 2018.
(U.S. Air Force photo/Anthony Nelson Jr.) (foto inlagt av Lars Björk)


Det gäller särskilt stridsflygplanet
F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen.
Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.


Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott.

”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.


De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan
på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.


A map displaying areas targeted in U.S.-led airstrikes in Syria Credit: Department of Defense (foto inlagt av Lars Björk)


Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens
”verkliga mål” (Tass den 16 april).  Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal


Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.


Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapen bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroende-
skapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.


Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.”
Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.


Den eminenta brittiska Rysslandsexperten
James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”.

Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.
Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA.
3 maj, 2018
——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-03-16

Inbjudan till föreläsning 26 april

Vår kamratförening har fått en inbjudan via Thomas Persson från Luftvärnsregementets kamratförening

att få deltaga på deras föreläsning. OBS endast föreläsning inte middag. Se nedan.

Luftvärnsregementets kamratförening ställer dock som krav för att delta måste man skicka ett e-post
senast 19 april för inpassering till thomas.k.persson@mil.se

Viktigt att det måste föranmälas samt att det gäller enbart föreläsningen (de som också är medlemmar
i Luftvärnsregementets Kamratförening är givetvis inbjudna till middagen också).

Torsdagen den 26 april med start kl 1430 i Aulan Lv 6.

PROGRAM

1430-1630      Johan Gustafsson föreläser om sina upplevelser som fånge hos al Quaida i Mali under nästan
sex år

Middag             De som är medlemmar i Luftvärnsregementets Kamratförening är givetvis inbjudna till
middagen också

Presentation av Johan Gustafsson

Hösten 2011 reste Johan genom Afrika. Färden hade gått genom Europa till Marocko, Mauretanien och vidare till Mali,  där resan tog ett oväntat slut.

I staden Timbuktu, en gränspost mot Sahara, blev Johan kidnappad och förd ut i öknen. Efter en skräckfylld första tid  stabiliserade sig tillvaron ute i öknen.

Johan levde tillsammans med den islamistiska terrororganisation som kidnappad honom, utsatt för Saharas grymhet och  skönhet. För att rädda sitt liv konverterade han till deras religion, något som han tror räddade hans liv. Efter mer än fem år  blev Johan frisläppt i juni 2017. Hör Johan berätta om livet i öknen och om sina kidnappare.

Johan rekommenderar den som vill komma och lyssna till honom att först se dokumentären Orphans of the Sahara,  en fantastisk skildring av öknen och en förklaring till situationen vid tiden för kidnappningen. Dokumentären är i tre delar  och finns på YouTube och Al-Jazeeras webbplats. I del två är Johan och hans medfångar med i en kort sekvens 23 minut  in i programmet.

I del två är Johan (längst till vänster) och hans medfångar med i en kort sekvens 23 minut in i programmet.

Https://yuotu.be/cdGUCQ1oocg

 

Påminnelse 2
Årsmöte 2018

Hallands regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening kallar sina medlemmar till årsmöte.

Fredagen den 20 april kl 18.00 i aulan på Regementsområdet Lv 6.

Efter årsmötesförhandlingarna håller Historikern Pablo Wiking-Faria, Hallands kulturhistoriska
museum Varberg, föredrag om ”Kulknappen och Karl XII:s död”.

Kamratmiddagen (förrätt med lättöl/vatten, varmrätt med 1 glas vin, kaffe och kaka) kommer
att serveras c:a kl 20.00 på Officersmässen.

Anmälan till middagen görs genom inbetalning av 250 kr per person på postgiro konto 26 27 24-8.

Om anmälan avser flera personer måste samtliga namn anges. Inbetalningen skall vara föreningen
tillhanda senast fredagen den 6 april.

Gunnar Ohlsén har bytt e-post adress:
gunnar.ohlsen@hotmail.com

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Estland 100 år, ja, men inte utan problem i Stockholm

av Hain Rebas

Närmast med blixtens hastighet erkände Sveriges samlingsregering sommaren 1940 Sovjetunionens ockupation och inkorporering av  republiken Estland. Därpå uppmanade UD Estlands ambassadör i Stockholm, Heinrich Laretei, kanske mer känd som far till pianisten  och författaren Käbi Laretei, att överlämna sina ambassadnycklar till Sovjetunionens representant i Stockholm. Laretei vägrade förstås,
men situationen blev ju efter hand ohållbar. I stället lämnade han in sina nycklar och ansvaret för hela ambassaden till svenska myndigheter,  till UD, som därpå lämnade ut ”Estland i Stockholm” till Stalins Sovjetunion.

Detta var inte det första svenska sveket mot allmängiltiga principer före, under och efter det andra världskriget.  Väl genomtröskade i media  är ju den negativa attityden mot för sitt liv flyende judar från Nazi-Tyskland. Välkänd är också samlingsregeringens passivitet och statsminister  PA Hanssons restriktiva uttalande under Finska vinterkriget. Det kritiserades hårt inte bara i Finland och av finlandsvänner i Sverige, utan även  av Sveriges konung, Gustav V. Och självfallet hade de i april 1940 av Nazi-Tyskland ockuperade norrmännen hoppats på betydligt mer stöd  och sympati från sin förra unionsbroder Sverige. Men i Stockholm nedlät man sig t o m till att vägra den mot Sveriges gräns flyende norske  kungen Hakon VII transitvisum. Däremot tillät man den tyska Engelbrecht-divisionen att omgrupperas från Norge genom Sverige till Finland.


Den 11 april 1940 flyr kung Håkon och kronprins Olav från tyska flygangrepp. Sverige vägrar norske kungen transitvisum.
https://www.expressen.se/andra-varldskriget/tagade-in-i-skandinavien-trupper-marscherade-i-danmark-utan-att-mota-motstand/

Samma konfliktskygga, om inte rent av fega anda präglade under årtionden utrikesförvaltningens handläggande av RaoulWallenberg-affären. Vi vet ju fortfarande inte riktigt säkert vad som hände med honom, när och där.

Men ur estnisk synvinkel överskuggas samtliga fadäser av ”baltutlämningen”. Den redan 1945 av samlingsregeringen  beslutade operationen genomfördes först i januari 1946 och blev högdramatisk. Men dessförinnan hade riksdagsval genomförts,  och Sverige hade fått en ny rent socialdemokratisk regering.  Med stöd av tungt beväpnad polis fick den nu genomföra beslutet.  Med blod flytande på Trelleborgs kaj släpades balterna, däribland 7-8 unga estniska tvångsrekryterade, ombord på det sovjetiska  fartyget ”Beloostrov. Utrikesminister Östen Undén tog på sig det politiska ansvaret. Efter hand fick vi genom P O Enquists  ”Legionärerna” veta, att Undén, professor i internationell rätt som han ju var, i själva verket ställt sig ganska tveksam till  hela operationen.

Mörk historia. Baltutlämningen, rasbiologiska institutet, tvångssterilisering… Det finns mycket
i den svenska historien som inte är något att skryta om.

Bild: PRESSENS BILD

I hög grad präglade just ”baltutlämningen” och utrikesminister Undéns uttalanden om Sovjetunionen som en ”rättssstat”  sverige-esternas  bild av en social-demokratiskt ledd förljugen utrikespolitik. Därför emigrerade under det kalla kriget, kring 1950, tusentals sverige-ester  till Kanada och USA. Först under Carl Bildts regering i början av 1990-talet vände tveksamheten mot Palme-regeringens anpassningspolitik
mot Sovjetunionen.

”Team Bildt”, Margareta af Ugglas, Anders Björck, Lars Peter Fredén och Lars Grundberg i Tallinn, gjorde storartade insatser för att återställa  de baltiska ländernas självständighet. Sveriges regering bad t o m officiellt om ursäkt för baltutlämningen. Denna positiva hållning fortsatte under  Göran Perssons tid som statsminister. Så blev också den största föreläsningssalen i Baltic Defence College i Tartu uppkallad efter Sveriges  försvarsminister Björn von Sydow.

Som bekant degenererade därefter det svenska försvaret till att bli ”ett särintresse”. Samtidigt anslöt sig Sverige till EU:s lika vaga som  tandlösa solidaritetsdeklaration. Nu görs sedan en tid alltför klena försök att rusta upp, att ta ett lite större säkerhetsansvar för såväl Sverige

som för Östersjöområdet. Oavsett politikernas partitillhörighet blir läsningen av deras alster mestadels beklämmande. Inget parti, ingen är  i närheten av att anslå de 2 % av BNP som NATO kräver och ÖB antyder, och som det betydligt fattigare Estland sedan länge självklart  kämpar med. För Sveriges del skulle det kräva en fördubbling av försvarsutgifterna, och det vågar inget parti ens antyda för väljarna.

”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Så sant. Precis lika bakbunden är den, som inte själv har  resurser, styrka, att genomföra sina intentioner, att stå upp för sin demokratiska hållning, att hålla på internationell rätt, oavsett vad som  kommer på. Jämför, ovan, Sverige under det andra världskriget.

Därför kommer oavsett höstens valutgång inte mycket att ändras beträffande Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik – av den mycket enkla  anledningen att Sverige varken har egna resurser eller starka förbundna att stödja sig på. Trots deras något kaxigare utlåtelser i försvarsfrågan  kommer en eventuell borgerlig regering att vara lika pragmatisk, om så behövs också undfallande och osolidarisk, nämligen för att främja vad  den bedömer vara Sveriges primära intressen, i synnerhet när det gäller att hålla ett försvagat Sverige utanför alla beväpnade konflikter.  Precis som det var under andra världskriget.

Vi får erinra oss, att det hösten 1940 inte var några kommunister, utan det var det högborgerliga laget på UD, polchefen Staffan Söderblom  (son till den världsbekante ärkebiskopen Nathan S), kabinettssekretaren Erik Boheman och utrikesminister Christian Günther, som lismade  följande till massmördaren Stalins utrikesminister Molotov: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till
De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union… Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum i denna fria  statssuccession”.

Vid en eventuell skarp kris i Östersjö-området behövs alltså inte särskilt mycket för att det svaga och ensamstående Sverige än gång  ska förfalla till liknande skämmigheter.

Hain Rebas är meriterad historieprofessor. Född i Estland, utbildad i Sverige, docent i Göteborg, professor i Kiel, Toronto och Tartu.
Aktiv i estnisk politik 1989-93. Estlands försvarsminister 1992/93. Svensk och sedermera estnisk major i reserven.
8 mars 2018

——————————————————————
TREVLIG HELG
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-03-12

Resan till Norge – ytterligare några platser finns


Hittills 60 kamrater anmälts sig till kamratresan till Norge 2018-08-30 –09-02.

Föranmälan sker genom att sätta in 500:- på postgiro  26 27 24-8.

Resterande belopp  4 100:- insätts på samma konto före den 30 juni. Tillägg enkelrum  1750:-

Varje resenär ansvarar för sin reseförsäkring, exempelvis återbetalning vid sjukdom mm.

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

Gunnar Ohlsén har bytt e-post adress:
gunnar.ohlsen@hotmail.com

Påminnelse
Medlemskap

Årsavgiften för år 2018 (100 kr): Betalas på samma postgiro konto 26 27 24-8.

Du som är ständig medlem och ej behöver betala årsavgift – ge istället ett bidrag till tidningsfonden!


Påminnelse
Årsmöte 2018

Hallands regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening kallar sina medlemmar till årsmöte.

Fredagen den 20 april kl 18.00 i aulan på Regementsområdet Lv 6.

Efter årsmötesförhandlingarna håller Historikern Pablo Wiking-Faria, Hallands kulturhistoriska
museum Varberg, föredrag om ”Kulknappen och Karl XII:s död”.

Kamratmiddagen (förrätt med lättöl/vatten, varmrätt med 1 glas vin, kaffe och kaka) kommer
att serveras c:a kl 20.00 på Officersmässen.

Anmälan till middagen görs genom inbetalning av 250 kr per person på postgiro konto 26 27 24-8.

Om anmälan avser flera personer måste samtliga namn anges. Inbetalningen skall vara föreningen
tillhanda senast fredagen den 6 april.

 

97 – års män kallar till möte 03-15

Påminner om fikaträff på torsdagen den 15 mars kl 09.30 på soldathemmet.

 

 

SMKR: Förslag till ny regionindelning

Ovan presenteras två olika skärningar på kopplingen till värdförband och region.
Kopplingen till värdförband  följer i stort den lista som är inlämnad som förslag till HKV.
Vissa smärre justeringar har gjorts.

Förslag till regionindelning med gränser som visas på kartan till höger presenterades under
regionala möten och kommer att tas upp under representantskapsmötet 2018 den 10 – 11 april.
http://smkr.org/Kamratf%C3%B6reningar/Indelning%20Gruppering%20Gr%C3%A4nser/Region-F%C3%B6rband-Kamratf%C3%B6rening.pdf

 

Vykort från år 1950

Det går att läsa på baksidan av kortet: ”Behållningen av försäljningen av dessa kort går
oavkortat till de frivilliga försvarsorganisationerna inom Halmstads försvarsområde”.

Kortet är stämplat 1950-06-07
Text & foto Peter Månsson

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Klarar kommunerna att hantera påfrestningar?

av Lars Björk

Sjukvården är en kritisk och avgörande funktion om landet skulle råka i krig. Här finns en omfattande förbättringspotential.

Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer.

Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är förberedda på svåra påfrestningar och höjd beredskap.

Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, har på uppdrag av regeringen, gett ut planerings-
anvisningar i juni 2016:

Totalförsvarsplaneringen utgår från ett öppet väpnat angrepp på Sverige som inledningsvis kan ha ett intensivt
och snabbt förlopp. Det är troligt att konventionella och högteknologiska stridsmedel kommer att användas.

Cyberattacker och informationskrigföring är också en del i krigföringen.

Striden kan börja med bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.

Risken för användning av kärnvapen, eller hot om detsamma, i regionala eller lokala konflikter kan komma att öka.
Detta bedöms gälla även i eller i anslutning till vårt närområde och måste därför beaktas i planering och förberedelser.

Mot bakgrund av detta behöver statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag, öka sin förmåga att motstå
ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Har kommunerna påbörjat Totalförsvarsplanering? Svaret är sannolikt nej i de flesta fall – tyvärr.

Här några exempel:

  • el- och vattenförsörjning säkerställd inom kommunen
  • renovering och utbyggnad av normalskyddsrum och skyddade ledningscentraler
  • beredskapslager av olika förnödenheter
  • planering för omflyttning av civila inom kommunen, från osäkra/farliga områden
  • utnyttjandet av ”Hesa Fredrik” vid fara inklusive flyglarm, kompletterat med fungerande SMS larm.
  • undsättningsstyrkor, i en förstärkt Räddningstjänst, för att bistå ett stort antal människor
    i nöd (instängda i raserade hus mm)
  • omhändertagande av ett stort antal döda och skadade människor med akutintag och vård på
    tillfälliga platser inklusive vårdcentraler.
  • krigsplacering av viktiga kommunala befattningshavare
  • med mera

Varje kommun behöver inte framanalysera någon egen hotbild, den finns redan i ovan beskriven planerings-
förutsättning – utan istället koncentrera sig på att planera och öva kommunens olika enheter och personal
i syfte att kunna hjälpa invånarna på bästa sätt vid större påfrestningar och krigstillstånd.
Lars Björk är major
16 januari 2018
http://kkrva.se/klarar-kommunerna-att-hantera-pafrestningar/#more-14097

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-02-20

Årsmöte 2018

Hallands regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening kallar sina medlemmar till årsmöte

Fredagen den 20 april kl 18.00 i aulan på Lv 6 regementsområde.

Vårt museum, Garnisons- och luftvärnsmuséet i Halmstad, håller öppet från kl.16.00.
Föreningen bjuder på entré.

Skånska Husarsextetten håller konsert i Aulan.

Efter årsmötesförhandlingarna håller Historikern Pablo Wiking-Faria, Hallands kulturhistoriska
museum Varberg, föredrag om ”Kulknappen och Karl XII:s död”.

Kamratmiddagen (förrätt med lättöl/vatten, varmrätt med 1 glas vin, kaffe och kaka) kommer
att serveras c:a kl 20.00 på Officersmässen.

Anmälan till middagen görs genom inbetalning av 250 kr per person på postgiro konto 26 27 24-8.

Om anmälan avser flera personer måste samtliga namn anges. Inbetalningen skall vara föreningen
tillhanda senast fredagen den 6 april.

Årsavgiften för år 2018 (100 kr): Betalas på samma postgiro konto 26 27 24-8.

Du som är ständig medlem och ej behöver betala årsavgift – ge istället ett bidrag till tidningsfonden!

Välkomna
Styrelsen

Lars Folkesson har nytt telefonnummer 070-6634147.

 

 

Ny hemsida

Kamratföreningens hemsida håller på att byta till ett mer modernt utseende.
Välkommen till vår hemsida http://www.i16.se/

 

Resan till Norge

Bifogar infoblad från resegruppen                                                            ./


Styrelseprotokoll

Styrelseprotokoll från mötet den 24 november 2017 bifogas                     ./

 

SMKR styrelse på planeringsmöte

På besök vid svenska ambassaden i Riga. Intressanta genomgångar av ambassadör och försvarsattaché. Ordförande Anders Emanuelsson överlämnar en gåva till ambassadören Annika Jagander. Foto: SMKR

Förberedelserna inför Representantskapsmötet 2018 den 10 – 11 april genomfördes ombord på färjan ToR
Stockholm – Riga den 13 – 15 februari. I Riga blev det ambassadbesök och en stadsrundtur i Gamla stan i Riga.

CHEFEN MUST I HALMSTAD DEN 15 FEBRUARI

200 personer samlade i Klarasalen för att lyssna på generalmajoren Gunnar Karlson. Foto: Lars Björk

Fullsatt i Klarasalen när generalmajor Gunnar Karlson, chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten  talade om ”Vad gör den svenska underrättelsetjänsten?” på Stadsbiblioteket i Halmstad den 15 februari.

I korthet innebar detta att generalen utvecklade nedanstående tre punkter:

– MUST stödjer svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik och motverkar hot mot svenska intressen

– Regeringen och överbefälhavaren är MUSTS uppdragsgivare

– MUSTS verksamhet är reglerad i lag och granskas fortlöpande

Föreläsningen livesändes och det var ca 150 personer som följde sändningarna. Totalt var det då 350 personer   som såg och hörde föreläsningen.

Avslutningsvis blev det gott om tid för frågor från publiken. Flera medlemmar från Kamratföreningen deltog.
Arrangörer: Försvarsutbildarna i Halmstad, Allmänna Försvarsförening Halland och Stadsbiblioteket.

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
AI – tredje större språnget i vapenhistorien?

av Magnus Sjöland

Flera ledare och tänkare har yttrat sig senaste tiden och uttryckt sin oro för utvecklingen inom AI – Artificiell Intelligens.
Om bara några år kommer maskiner med AI att vara smartare och mer intelligenta än oss människor.
Hur skall vi förhålla oss till detta? Skall vi nu reglera denna utveckling innan den går oss ur händerna?

Flera anser att AI är det tredje större språnget i vapenhistorien, det första var handeldvapen och det andra  var kärnvapen.

Några uttalanden:
Elon Musk, tweet 4 sept 2017:

China, Russia, soon all countries w (with) strong computer science. Competition for AI superiority at national level most  likely cause of WW3 imo (in my opinion).

 

Vladimir Putin, i ett tal i början av september 2017:

Artificial intelligence is the future, not only for Russia, but for all humankind. AI comes with colossal opportunities, but also  threats that are difficult to predict. Whoever becomes the leader in this sphere will become the ruler of the world.

Putin ser framför sig att det framtida kriget utspelar sig mellan svärmar av drönare som styrs av AI:

When one party’s drones are destroyed by drones of another, it will have no other choice but to surrender.

AI kan vara användbart och ge en enorm fördel i ett krig inom flera andra områden än med drönare, allt från strategiska och  taktiska beslut till Cyberöverlägsenhet, och med hjälp av ett stort antal sensorer ge en överlägsenhet på ett traditionellt slagfält.

Ett stort antal faror hotar mänskligheten om vi nu tar fram maskiner som är smartare och intelligentare än oss.
Inom 20 år lär de enligt flera prognoser vara överlägsna oss inom flera olika områden. Det börjar redan komma maskiner  som kan duplicera sig själva, lära sig av sina misstag och bygga en bättre kopia av sig själva.

Personligen tycker jag att den största faran med att lita på AI från ett ”neuralt nätverk med deep learning och big data” är att det  är som en ”svart låda”, det går inte att veta hur det har kommit fram till sina slutsatser. Du måste lita på beslutet eller förkasta det.  Ett stort problem uppstår när besluten är bättre än vad en människa kan prestera, AI kan nu användas för att vinna över människor  i schack, fatta bra beslut på Börsen eller att diagnosticera vissa sjukdomar bättre än tränade läkare. Företag börjar mer och mer  lita på AI när man fattar strategiska beslut, de som inte gör det kommer på efterkälken. Samtidigt så ökar då också sårbarheten,  då sabotörer kan med AI och andra verktyg, tränga sig in och manipulera systemen så att de fattar svårupptäckta felaktiga beslut.

Ett annat problem är att mycket kunskap kommer att tappas bort, om vi låter AI ta över arbetsuppgifter och funktioner från experter.  Om du vill läsa mer och få en inblick i hur ett avancerat AI system kan tänkas manipulera och interagera med människor, läs senaste romanen av Dan Brown ”Begynnelsen”.

Om vi förflyttar vårt mindset från den civila världen till den militära, så ser jag ett väldigt allvarligt problem om vi låter dessa  ”svarta boxar” ta över beslutsfattandet under ett krig och ännu värre om vi kopplar upp våra vapensystem så att vi låter  AI sköta dem utan mänsklig inblandning. Då kan det gå käpprätt för oss människor! Dessa områden måste omedelbart regleras  internationellt.

Ett föredömligt upprop till FN har nu kommit från 116 ledande personer från 26 länder med djup insikt inom AI och robotteknologi,  bland annat ovan nämnd Elon Musk. De vill att FN förbjuder utvecklingen av autonoma vapen, även kallade ”dödsrobotar”.  Detta är farkoster som kan klara sig själva på marken eller i luften, och kan döda alla människor som de får syn på. Dessa kan  snabbt massproduceras och på slagfältet uppträda i 1000-tal eller ännu fler. Dessa enorma mängder robotar kan sedan styras  taktiskt och strategiskt av AI. “These can be weapons of terror, weapons that despots and terrorists use against innocent populations,
and weapons hacked to behave in undesirable ways.”,
säger de i sitt upprop. De 116 experterna säger också att det är etiskt fel  att maskiner skall bestämma över vilka människor som skall dödas, och vill att detta skall regleras under CCW-konventionen  från 1983, Convention on Certain Conventional Weapons. Idag är USA och Kina ledande nationer, men även länder som Ryssland  och flera länder inom EU arbetar med utvecklingen av sådana system. Kina har som mål att till år 2030 vara den ledande nationen
inom AI.

Jag tycker Sverige skall vara ledande inom FN för att reglera området, det är svårt att överblicka, men en sak är säker: snart  är vi människor intellektuellt underlägena de datorer vi en gång skapade och det vore hemskt om dessa i framtiden skall bestämma  vilka människor som skall dö och vilka som skall få leva.

Magnus Sjöland är vd och ledamot av KKrVA.
16 februari 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
ÖB skjuter sig i foten!

av Ulf Henricsson


Generalmajor Anders Brännström intervjuas.  Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”?   ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på ”det var bra att du skrev”!

Alla var inte glada, men den för försvarets uppgift nödvändiga förändringen blev av.

Så varför flyttar då ÖB på generalmajor Anders Brännström, en officer som mer än de flestas fyller kraven på öppenhet, ärlighet  och uppriktighet. Krav som ställs i försvarsmaktens egen värdegrund. Har inte ÖB och hans medarbetare läst på?

Har Anders Brännström fel? Har han röjt hemligheter? Nej – Anders Brännström har sagt det alla som kan försvarsfrågan redan  vet – dagens svenska försvar har stora brister! Det vet också underrättelsetjänsterna i vårt närområde och man behöver inte  spionera för att ta rätt på tillståndet – det framgår av allehanda öppna källor. Däremot är det bedrövliga tillståndet i huvudsak  dolt för svenska folket – de som betalar och förväntar sig trygghet i utbyte.

I regeringskvarteren kan man måhända tycka att Anders Brännström inte varit ”politiskt korrekt” för sanningen gör ju ofta den politiska retoriken svårare.

Det hela påminner om ”översteupproret” 2001 när nio överstar hade synpunkter på det då nya försvarsbeslutet. De fortfarande aktiva kallades till ÖB för uppläxning och höga befattningshavare krävde att de skulle avskedas. Med facit i hand kan man konstatera  att synpunkterna var välgrundade. Var har vi de då så mästrande cheferna i dagens debatt?

Som chef kan man göra livet lättare för sig genom att avpollettera medarbetare med avvikande åsikter. Det är en kortsiktig åtgärd  som sällan är bra för organisationen och dess uppställda mål. Den absolut största risken är att man skapar en tysthetskultur som  konserverar missförhållanden. Vem vill debattera angelägna samhällsproblem när resultatet kan bli att man får lämna sitt jobb.

En chef som lägger locket på blir snabbt en ensam chef och får bara höra det som omgivningen tror han eller hon vill veta.  Det leder också lätt till ett mindre bra chefsurval.

Får man då inte göra sig av med medarbetare som man inte fungerar ihop med. Jovisst, men man får då ha bättre timing än ÖB  och inte göra det i samband med att vederbörande just varit öppen och ärlig enligt försvarsmaktens värdegrund.
Nu liknar förflyttningen mer ett politiskt beställningsjobb.

Om inte försvarets medarbetare får diskutera försvarsfrågor skall detta då lämnas till utomstående? Skall sjukvårdspersonalen inte  få ha synpunkter på sjukvården.

ÖB borde byta ut ordet lojalitet i sin värdegrund. Lojalitet betyder regelstyrd, att foga sig i regler och överordnads beslut – knappast  ett lämpligt ordval om uppdragstaktik är filosofin. Ordet skall vara solidaritetmed uppgiften! (Se svensk akademins ordbok)

ÖB är väldigt tydlig med att försvarsmaktens ledningsfilosofi är uppdragstaktik vars innebörd belyses väl av denna gamla mening

”Min herre, kungen av Preussen har gjort er till stabsofficer för att ni vet när ni inte får lyda order”

Nedanstående citat från ett gammalt tyskt reglemente duger även i dag

”Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade  utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats.  Men i de fall den underställde måst säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl,  eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdes plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order  samt meddela detta till överordnad. För denne underlydande kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad  befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste  vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett
felgrepp i valet av medel.”

Vill man tillämpa den ledningsfilosofin i ofärd får man faktiskt tillämpa den fullt ut även i fred – annars skjuter man sig i foten!

Ulf Henricsson är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

19 februari 2018

 

MSB kan inte utesluta utländsk påverkan på valet –
”vi står inför en stor utmaning”

Utländska aktörer kan komma att påverka höstens svenska riksdagsval på många olika sätt.

Läs mer här

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

info blad

 

Rekognosering inför årets kamratresa till Oslo


Dröbak med Oscarsborg i bakgrunden – sänkning av den tyska kryssaren Blücher studerades. Från vänster Håkan Söderberg, Göran Lundahl  och Gunnar Ohlsén. Foto: Jan Dorf

Onsdag och torsdag i w805 genomförde Gunnar Ohlsén, Göran Lundahl, Håkan Söderberg och undertecknad rekognosering  på preliminärt program för årets kamratresa till Oslo. Vi påbörjade resan från Halmstad klockan 05.00, allt för att slippa köerna  runt Göteborg samt hinna med så mycket som möjligt första dagen. Göran stod för transporten i hans bil. Tack Göran!

Första anhalt var rastplatsen Dynekilen. I snöblandat regn utspisades medfört förmiddagskaffe med baguetter. Därefter gick resan  vidare till Fredrikstens fästning. På vägen till Oslo gjordes ett stopp vid Najaden i Fredrikstad, hon låg säkert i sin vinterförvaring  om än med  något vitare skrov än vid lämnandet av Halmstad. Första anhalt i Oslo var ett försök att köra upp till Holmenkollen.
Trots nya däck på Görans bil, fick vi vända något söder hoppbacken och å andra sidan låg hela Holmenkollen inbäddat i dimma  och snöblandat regn så vi kunde inte åtnjuta den vackra utsikten mot Oslo och Oslo-fjorden. Därefter gick färden till Vigelandsparken där lunchen i form av medförd paj utspisades i Görans bil. Trots medförda broddar  medgav inte vädret besök i parken. Resan fortsatte därefter till Akershus fästning och avslutades med besök på 22. juli-senteret.

Klockan hade efter summering av första dagen hunnit bli kl 19.30, varför vi tog en enkel middag på hotellet. Måltidsdryck blev vatten  med hänsyn till prisnivåerna på mat och dryck i Norge. Dryck rekommenderas att medföras från Sverige.

 

Efter en välsmakande frukost och där någon av oss provade brunost gick färden längs gamla E 6:an till den vackra staden Dröbak  med kort båtförbindelse till Oscarsborg fästning. Den intensiva rekognosering medgav inte överfärd utan blev kontakt per telefon  med chefsguiden på fästningen.

Kryssaren Blücher sänktes den 9 april 1940, vid Askholmen i Dröbaksundet.
Vapen och torpeder som avfyrades från Oscarsborg sänkte fartyget. Foto: Skanna bildarkiv

Nästa anhalt blev minnesstenarna vid Grunnebohed och Vänersborg samt kontakt med lunchstället på hemresedagen som ingår i resans pris.

 

Nöjda och glada med rekresan återvände vi till Halmstad vid 18.00-tiden. Vissa justeringar gjordes av den preliminära planen.
Inbjudan till årets resa medföljer årets kamrattidning som beräknas komma till dig under w807 till w808.

Av Jan Dorf

 

 

Tidningen packas den 12 februari


Flitiga medlemmar packar tidning mm i kuvert. Foto Jan Erik Nordberg

 

Idag packades årets kamratföreningstidning. Vi var tio som packade och det flöt smidigt.
Du har tidningen inom några dagar.

Två nyheter vid årets packning:

1) Vi har nu försökt skicka en tidning per hushåll så även om där finns en ständig medlem och en årsmedlem
kommer en tidning. Vi hoppas det fungerar. Vad tycker Du – ok? Hör även av Er om det inte fungerade.

2) I utskicket finns nu ingen separat plusgiroblankett för inbetalning av medlemsavgift då det är fåtal som
använder detta system. Vad tycker Du – ok?

Vänligen betala in medlemsavgiften snarast. Kontot finns i tidningen sida 53 och nedan.

Glöm inte heller att snarast anmäla er till höstens Norgeresa – se separat infoblad med tidningen.
Text: Bo Westman
bossebus213@hotmail.com

 

 

Medlemskap i Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Vill du bli medlem? Kontakta Håkan Söderberg, haksod11@gmail.com

Medlemsavgiften är endast 100 kr per år. Plusgiro 26 27 24-8, ange namn så att kassören ser vem som har betalat.

Ständiga medlemmar får gärna stödja tidnings- eller kamratfonden, plusgiro 26 27 24-8.

SMKR: Representantskapsmötet 2018 den 10 – 11 april

Motioner inför representantskapsmötet SMKR senast tillhanda! 2018-02-26

 

97 års män den 15 februari


Fikaträff nu på torsdag den 15 februari kl 09.30 på Soldathemmet.

Krister Edvardsson informerar oss om FM övn AURORA 2017.

Kasernerna från flygplan

Kungliga Hallands Regemente  – vykort poststämplat år 1939

  https://sv.wikipedia.org/wiki/Hallands_regemente

 Vi testar livesändning
Om Du inte kan komma till Stadsbiblioteket i Halmstad kan Du istället se
generalmajor Gunnar Karlson i livesändning den 15 februari kl 19.00.

Se föreläsningen livestreamad på

 

facebook.com/bibliotekenihalmstad

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

Säkerhetspolitik à la Grönköping

 

av Bo Richard Lundgren

 

Bl a statsministern har invecklat sig i ett resonemang om sannolikheten av ett angrepp på vårt land som inte ger klara besked.
Måhända kunde han använt sig av försvarsberedningens formulering? Men då hade utrikesministern blivit trampad på tårna.
Resultatet är otydlighet i en situation när tydlighet erfordras.

Foto: Drop of Light / Shutterstock.com

 

Den 4 januari 2017 presenterade regeringen en Nationell säkerhetsstrategi. I företalet till denna framhöll statsministern att frågor  om svensk säkerhet brukar samla breda majoriteter i Sveriges riksdag och räknade med att det skulle var möjligt att nå en bred  samling också i arbetet med att förverkliga innehållet i strategin.

 

Fem dagar senare – den 9 januari 2017 – gav regeringen ut anvisningar för den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen.
Här fick beredningen i uppdrag att analysera viktiga förändringar i den nationella utvecklingen, särskilt i Europa och i Sveriges  närområde. Beredningen skulle också redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenserna  för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

 

Beredningen arbetade under våren, sommaren och hösten 2017. Arbetet leddes av den allmänt respekterade riksdagsledamoten,  f d talmannen m m Björn von Sydow (S), med ett, som alla vet, gediget förflutet inom området.

 

Den 20 december 2017 presenterade beredningen sin första delrapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och  utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (248 sidor). Beredningen var enig om huvuddragen i rapporten, och alla  riksdagspartier står bakom dokumentet.

 

Vid presskonferensen betonade von Sydow att det råder en parlamentarisk samsyn kring de förslag som beredningen lägger fram.
För en utomstående föreföll det klart att man hade lyckats att uppnått den politiska enighet som statsministern efterlyst cirka ett år tidigare.

 

Men så hände något. Den 14 januari 2018 uppträdde statsministern på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han underkände  den säkerhetspolitiska bedömning som beredningen hade gjort avseende synen på ett väpnat angrepp mot Sverige. Till yttermera  visso fick han stöd av sin utrikesminister, som dessutom uttalade sig nedsättande om den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen,  som hon kallade ”den där gruppen.”

 

Frågor man nu måste ställa sig är: Hur står det till med regeringens förmåga att hantera frågor som rör rikets säkerhet?
Och vad betyder statsministerns högtidliga tal om politisk enighet? Är det bara tom retorik som ingen behöver ta på allvar?

 

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad uttalar sig polisen Paulus U. Bergström om tillståndet i stadens polisväsende.
Han kommer med en tydlig uppmaning till allmänheten: Var laglydig! (Bakgrunden är den att polisväsendet i staden är fullt  upptagen med att omorganisera sig, och då blir det inte så mycket tid över att utreda brott.)

 

Kanske skulle den svenska regeringen kunna rikta en liknande uppmaning till president Putin i Moskva. Var laglydig!
Håll dig till folkrätten och det internationella regelverket! Då kanske Herr Putin lämnar tillbaka den olagligt annekterade halvön Krim  och upphör med sina aggressioner mot Ukraina. En sådan uppmaning skulle ju dessutom ligga helt i linje med utrikesminister  Wallströms tidigare agerande. Hon har ju tagit i på skarpen och talat om för Nordkoreas Kim Jong-Un att han måste avveckla alla  sina kärnvapen.

Låt oss återgå till allvaret. Den som är intresserad av frågor som rör rikets säkerhet har på senare tid fått ett starkt intryck  av att regeringens säkerhetspolitik börjar bli allt mer naiv och grönköpingsmässig. Det borde regeringen försöka ändra på  så fort som möjligt. Ett sätt kan vara att lyssna på Försvarsberedningen.

Bo Richard Lundgren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

9 februari 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN     

Ett osannolikt försvar

av Johan Wiktorin

 

Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen.
Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen  konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel  eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller  väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Statsminister Löfvén menade under sitt framträdande att det skett en generell försämring av säkerhetsläget, men att hotbilden  inte förändrats. Dessutom menade han liksom utrikesminister Wallström att regeringens säkerhetspolitiska analys har företräde och att den inte ändrats sedan 2015 och där är formuleringen att ett enskilt militärt angrepp är osannolikt.

Oppositionen vädrade morgonluft och regeringen fick motta stark kritik för sina inbördes icke jämkade budskap. Försvarsminister  Hultqvist fick dagen efter förklara att regeringen hade ett stort förtroende för partikamraten von Sydows sätt att leda beredningen.
ÖB å sin sida framförde sin och Försvarmaktens uppfattning att risken för väpnat angrepp var alltjämt låg.

Det kunde varit slut där, men just Björn von Sydow fortsatte debatten under sin utmärkta presentation av beredningens rapport, när  han reciterade delar ur Tage Danielssons oförglömliga stycke om sannolikhet.

Det inspirerade de tre akademikollegorna Brännström, Hugemark och Mörtberg att i SvD veckan efter Sälen mena att sannolikhetsbegreppet var oanvändbart som planeringsgrund för utformningen av försvaret.

Det var helt obetalbart att höra Björn von Sydow i Sälen om sannolikhet, men kan vi skoja bort begreppet ur försvarsutformningen?

Nej, är mitt korta svar. Den måste behandlas, det är svårt och den kan vara mycket svår att kvantifiera och därmed att bli överens om.
Exemplen som kollegorna räknande upp i sin artikel som Pearl Harbor, berodde ju på att man inte tog in förändringarna utan hemföll  till önsketänkande.

Om vi börjar med att analysera hotet, så består varje hot av intention och kapacitet. Vissa vill även ha med faktorn tillfälle, men jag  avstår här, eftersom det snarare är en produkt av hot och sårbarheter.

I fallet Ryssland är det helt riktigt som framförs i SvD att intentionen kan förändras snabbt. Den lilla politbyrå som styr Ryssland med  president Putin som Primus Inter Pares kan ändra uppfattning relativt fort för omvärlden som i fallet Krim 2014. Vi kan i alla fall säga  att Kreml i närtid har visat sin avsikt att uppnå politiska mål med militära medel (Ukraina, Syrien).

Vi kan också lyssna till varningar från våra underrättelse- och säkerhetstjänster som att Ryssland bedriver psykologiskt krig mot oss, enligt Säpo.

Chefen för Must, Gunnar Karlson, pekade i december 2016 ut Ryssland när det gällde både cyberangrepp och påverkansoperationer.
Vidare bedriver den ryska ledningen ett intensivt upprustningsprogram sedan åtta år tillbaka, där den långsiktiga intentionen kan skönjas.
Trots sanktioner och kontraktion i ekonomin, så håller den politiska viljan uppe ansträngningarna.

Och det har gett resultat. Ryssland klarar av, inte utan problem, att slåss i Ukraina och Syrien parallellt samtidigt som man fortsätter bygga sina kapaciteter. I Östersjön ser vi nya stridsflygplan, nya örlogsfartyg och kvalificerade robotsystem grupperas i exempelvis Kaliningrad.

Med en stormakt som bedriver informationsoperationer mot oss och för fram militära resurser i både Arktis och Östersjöområdet kan jag med bestämdhet säga att hotet mot Sverige har ökat de sista fem åren. Angrepp pågår i ett försök att forma den framtida stridsmiljön,  om tillfälle skulle uppstå.

Våra sårbarheter ska jag inte analysera här, utan nöja med mig att konstatera att de finns i form av militär uthållighet och klara brister i civilt och psykologiskt försvar liksom i försörjningsberedskap. Kontentan är att en motståndares kapaciteter inte behöver vara iögonfallande  stora för att åstadkomma oönskade effekter i vårt samhälle som försvårar väpnat motstånd. Det är detta som vi ska råda bot på till 2025,  enligt Försvarsberedningen.

Mötet mellan hot och sårbarheter konstituerar olika risker. Riskerna analyseras i konsekvenser och just sannolikheter. Eftersom konsekvenserna  av väpnade angrepp är alltifrån stora till extrema är den variabeln lite mer trögrörlig. En generell bedömning som täcker begränsade militära  angrepp på landet skulle vara att konsekvenserna skulle vara minst mycket stora.

Sannolikheten däremot är väldigt flytande. Den kan vara alltifrån nästintill obefintlig till överhängande. Eftersom vi här, liksom i bedömningen  av en kärnkraftskatastrof, har att göra med sällanhändelser, så blir sannolikheten också svårfångad.

Motsättningar kan därför uppstå i de politiska bedömningarna. Därför är det viktigt att försöka komma överens om några grundläggande principer.  En sådan tycks vara att vi kan påverka sannolikheten själva genom en egen försvarsförmåga. Många av de länder som blev angripna de sista  100 åren upplevdes inte av angriparen ha ordning på sitt försvar. Våra nordiska grannländer under andra världskriget är utmärkta exempel på detta.
Det är alltså angriparens värdering av försvararen och sina egna mål som bestämmer sannolikheten för angrepp.

Därför är det viktigt att signalera motstånd i alla riktningar. Till den presumtive angriparen, till den egna befolkningen och till partners. Om inte vi  försvarar oss själva, vem ska då göra det?

Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än ÖB’s: Att risken är låg dvs ungefär att sannolikheten är mycket liten, men konsekvenserna  mycket stora om det sker.

Tröskeleffekt, som mest kommer ur sjö- och flygstridskrafter, är en beståndsdel i att försöka påverka sannolikheten och även konsekvenserna  av angrepp genom att försätta kvalificerade resurser hos motståndaren ur stridbart skick. Precis som ÖB framhöll i Sälen, så kommer vår relativa  operativa förmåga att vika snabbt efter 2020 om inte det sker klara tillskott av resurser.

Att inte hörsamma en sådan begäran skulle alltså med ovanstående resonemang kunna öka sannolikheten långsiktigt för ett angrepp och därmed  risken för väpnade angrepp mot landet. Ur en angripares perspektiv skulle därför en oförmåga att stärka försvaret kunna tolkas som en svag politisk  vilja att försvara landet, vilket i sin tur skulle kunna driva sannolikheten för krig ytterligare högre.

Tröskeleffekt är dock inte den enda komponenten att ta hänsyn till. Försvarsviljan och förmågan att kunna slåss uthålligt är andra beståndsdelar som  påverkar sannolikheten. Risken att bli fast i ett Afghanistan är något som hökarna hos en angripare vill försöka vifta bort i de inbördes diskussionerna.  Därför är det viktigt att vi vidtar sådana förberedelser inom främst markstridskrafterna, så att dessa på ytan blir kända. På samma sätt är det också  avgörande att vi visar att vi är beredda att slåss tills angriparen inte tål mer.

Det är den mest tragiska biten av de senaste decenniernas försvarspolitik och något som jag vet driver oss försvarsbloggare. Få förstår vilka uppoffringar  det skulle krävas att besegra en motståndare, vilket vi till slut skulle göra. Det är därför det är fundamentalt att vara stark från början och kunna stå upp  mot aggressiva hot. Våldet och kriget har sin egen dynamik och destruktiva effekter. Det får helt enkelt inte börja och det får inte slå rot.

Hur många skott var det i den första salvan i Syrien? För snart sju år sedan. De senaste dagarna har israeliskt och ryskt stridsflyg liksom turkisk  helikopter och iransk drönare blivit nedskjutna i syriskt luftrum. Där är vi idag. Ingen fred i sikte.

Samma tankeexperiment kan även parentetiskt göras för den inre säkerheten. Hur litet var gängvåldet i Honduras från början och var är det idag?

Det är därför fundamentalt att kunna göra fullständiga riskanalyser, där hot, sårbarheter och risker vägs samman, med sannolikheten som en av de  bärande delarna. Denna ska sedan läggas på den grundläggande förmågan att upprätthålla vårt folkrättsliga uppdrag att skydda vår territoriella  integritet.

Se mitt tal i Sälen 2015.

Om vi inte gör det, så kommer det bli öB som blir sittande med risken och så kan vi inte ha det av flera skäl. Det innebär politiken inte vill ta ansvar  och därmed att omprioritera resurser. Det innebär också att det blir Försvarsmakten som tolkar sannolikheten, vilket torde öka klyftan mellan myndigheterna  och den politiska nivån, till gagn för ingen annan än en angripare.

Särskilt viktigt är det att ta fasta på beredningens budskap att vi oundvikligen skulle dras in i en väpnad konflikt i närområdet. Problemet är att närområdet  står i omedelbar kontakt med Mellanöstern och Svarta havet genom allianser. Om saker börjar skena där kan vi ha en konflikt här inom ett dygn.

Därför vill jag 2018 se lite politiskt ansvar, där man intellektuellt kan diskutera dessa fenomen i allmänna ordalag med väljarna. Mitt kompetensbidrag till  debatten blir att hotet mot Sverige har ökat kraftigt de senaste fem åren, att vi har en informationskonfrontation med Ryssland och att sannolikheten,
och därmed risken, för väpnande angrepp kommer att öka om vi inte strax tar beslut om förstärkningar om en ordentlig uppbyggnad av totalförsvaret.
Omvärldens politiska viljor har aldrig anpassat sig till svenska beslutsprocesser. Det är inte sannolikt, det är sant.

Johan Wiktorin, Avd I
februari 11, 2018

 

 

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

information från I16 o ch IB16 kamratförening

Årsmöte 2018

Hallands regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening kallar sina medlemmar till årsmöte.

Fredagen den 20 april kl 1800 i aulan på Regementsområdet Lv 6.
Mer detaljerad information kommer att delges efterhand.

Kamratföreningens tidning – snart klar för tryck

Årets omslagsfoto är från besöket på fästningen Sveaborg i Finland den 31 augusti 2017.
Sista (?) redaktionsmötet blir den 16 januari. Glädjande besked är att vi har fler artiklar
än antalet beslutade sidor (56 st) – vi sparar dessa artiklar till nästa års tidning.

Tidningsredaktionen (Bo Westman, Lars Ahlberg, Jan Erik Nordberg och Lars Björk)
hoppas att Du skall bli nöjd med vår tidning, som innehåller lite av varje – från historiska
händelser och foto, till vår verksamhet idag.

Ett stort tack till alla artikelförfattare och fotografer som gjort denna tidning möjlig.

Packning av tidningen, infoblad om resan till Norge och infoblad årsmötet, sker
på Soldathemmet den 12 februari. Förhoppningsvis har Du tidningen i Din postlåda
några dagar senare.

Om Du har möjlighet att hjälpa till med packningen av tidningen den 12 februari kl 09.00-12.00
på Soldathemmet invid Lv 6, så kontakta Bo Westman e-post bossebus213@hotmail.com

97 års män träffas den 18 januari
Påminner om fikaträff nu på torsdag 01-18 kl 09.30 på Soldathemmet.
Krister Edvardsson informerar oss om Försvarsmaktsövningen AURORA.

Rikskonferensen 14-16 januari på
Högfjällshotellet i Sälen


Foto: Ulf Palm

Varje år genomför Folk och Försvar Rikskonferensen – Sveriges viktigaste forum för diskussioner om säkerhetspolitik, försvar och samhällets krisberedskap.
2018 genomförs Rikskonferensen 14-16 januari på Högfjällshotellet i Sälen.
Rikskonferensen samlar ca 350 deltagare och 50-60 talare under tre dagar för kunskapsspridning, samtal och debatt.  I fokus står världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap.
Konferensen uppmanar till möten mellan politiker, aktiva inom organisationer i civilsamhället – inte minst ungdoms- organisationer – samt representanter för fackliga organisationer, näringsliv och myndigheter. Därtill finns en storoch växande medienärvaro.
Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand här på vår hemsida.
Den officiella hashtagen för Folk och Försvars Rikskonferens är #fofrk

Här finns programmet för Rikskonferensen – Obs! Programmet uppdateras kontinuerligt.
Följ konferensen direkt och i efterhand

Rikskonferensen 2018 söndag 12:30-13:05

(12:30) Välkomstord
Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar
Maud Holma von Heijne, generalsekreterare Folk och Försvar

(12:35) Sveriges säkerhet i en ny värld
Stefan Löfven, statsminister

(13:35) Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn
Jens Stoltenberg, generalsekreterare North Atlantic Treaty Organization

TV 4 Play sänder också direkt från Sälen

Se TV4 inslaget här

Lyssna på ÖB här

Djupt oroväckande signaler*

BBC News Channel – HARDtalk, General Sir Richard Barrons, Commander
UK Joint Forces Command 2013-16
Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.
https://www.youtube.com/watch?v=uoWviJ5pFVI


Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

Ryssland inför valåret 2018

Av Jan Leijonhielm

Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta väntat. Navalnys svar har blivit en uppmaning till bojkott av valet och till massdemonstrationer, något som i sin tur nu undersöks av åklagare om detta är lagstridigt.

Putin kommer naturligtvis att vinna stort, övriga godkända kandidater – de gamla vanliga Zjuganov från kommunisterna och Zjirinovskij från liberaldemokraterna kommer inte ha någon chans. Inte heller Xenia Sobtjak, Putins guddotter, lär samla några större skaror. Putins popularitet ligger stabilt över 80 procent, även om hans parti Förenade Ryssland inte kommer över 50 procent i opinionsundersökningar. Partiet lyckades i realiteten inte få mer än 27-30 procent av de val-berättigades röster i senaste valet. Putins största oro är att deltagandet riskerar att bli lågt; politisk apati och Navalnys uppmaning kan leda till generande låga nivåer, som dock sannolikt kan justeras uppåt genom kreativt rösträknande.
De senaste sju ryska valen har av OSSE förklarats vara fria, men inte rättvisa och oppositionen har på ett övertygande sätt visat att massivt valfusk förekommit.

Putins främste politiske motståndare partiledaren Aleksej Navalny grips den 25 mars 2017 (AFP PHOTO / VASILY MAXIMOV)
(Foto inlagt av Lars Björk)
Att följa Navalnys uppmaning till demonstrationer är dock inte ofarligt, vilket historien visar. Den senaste metoden för att avskräcka befolkningen från att delta i demonstrationer beskrevs sålunda av representanter för den ryska oppositionen, som nyligen besökte Stockholm: Polisen griper så många de har utrymme för, identifierar dem, varpå de släpps med hotet att nästa gång väntar fängelse och mycket höga böter. Därtill kan inräknas problem i karriären om man arbetar inom statlig eller regional förvaltning eller med platsen på universitetet, för att inte tala om att politiken blir en återvänds-gränd – inga offentliga uppdrag blir tillgängliga. Ett ganska effektivt sätt att dämpa demonstrationslusten, men också
nödvändigt ur maktens synvinkel – de senaste demonstrationerna var överraskande och obehagligt stora och dessutom deltog ungdomar i en tidigare inte skådad omfattning.

Putin har förberett sin kandidatur under 2017 på flera sätt, bl a genom att byta ut 20 guvernörer under året och ersätta dem med pålitligare personer. Samma process kan vi se inom presidentadministrationen och Putins närmaste krets, där tidigare kolleger och vänner successivt byts ut mot yngre och lydigare byråkrater. En tilltagande politisk inre turbulens har också börjat göra sig märkbar, efter ett relativt lugn sedan 2013, då ministrar och följeslagare fick byta plats eller flyttades från maktens närhet. Den tidigare ekonomiministern Uljukajev dömdes i en öppen rättegång nu i december till åtta års fängelse på grund av påstått mutbrott, uppenbarligen genom en fälla arrangerad av Igor Setjin. Setjin är chef för Rosneft och en av Putins mer hårdföra akolyter inom den närmsta kretsen. Han förespråkar ökad statlig makt över bl a energisektorn och är en av de mest inflytelserika rådgivarna. Domen, som var oväntat sträng tyder på att
förespråkarna för en hårdare politik f n ökar sitt inflytande.

Den ryska ekonomin går, givet omständigheter som sanktioner och relativt låga oljepriser, någorlunda bra, bl ökar exporten av livsmedel kraftigt. Ett stort problem utgörs dock av det ökande antalet fattiga. Putin medgav själv under årets sista regerings- sammanträde att ca 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen och att man inte lyckats bromsa utvecklingen.
Många pensionärer ingår i denna grupp och risken finns att de börjar känna för att proteströsta.

Låga oljepriser och sanktioner bidrar till ökande fattigdom. Der har lett till att allt fler dras till illegala loppmarknader i till exempel Moskva Bild: EPA/SERGEI ILNITSKY (Foto inlagt av Lars Björk)

Putins popularitet bygger i högre grad på de utrikespolitiska framgångarna. Hans senaste turné i Mellanöstern belyste dessa på ett tydligt sätt: Bassar al Assad sitter i orubbat bo, och Ryssland drar hem trupp, men kommer inte att lämna de militära bastionerna. Relationerna med Egypten och Iran förbättras och Erdoğan och Putin blir alltmer överens om hur bra det är med auktoritära metoder. Moskva utnyttjar således det amerikanska tillbakadragandet på ett effektivt sätt. Man spelar rollen som fredsmäklare, men behåller samtidigt sitt militära fotfäste i regionen. Att EUs och USAs sanktioner inte hävts, att Navalny
har fått rätt i Europadomstolen eller att Ryssland utesluts från vinter-OS i Seoul bekräftar bara statens propagandabild av en fientlig omvärld som av politiska (och orättfärdiga) skäl angriper Ryssland. Ironiskt nog finns det faktiskt skäl för delar av denna bild – många ryssar är övertygade om att domstolar utgör maktens redskap, någon annan funktion har de inte haft i Ryssland under det senaste decenniet.

Det kommande året innebär således några säkra händelser, som valet av Putin, men också en ”traditionell” osäkerhet.

Vi vet t ex inte om kriget i Ukraina kommer att trappas upp inför valet för att ge extra stöd till Putin. F n ökar tillförseln av tunga vapen på båda sidor, USAs löfte om sådana har i ryska media framställts som närmast en krigsförklaring. Man undviker därvid att nämna att ryska tunga vapen förts in under lång tid, bl a den BUK-missil som sköt ned det holländska passagerarplanet MH 17, och även pansarvapen, artilleri och modernt luftvärn. Moskva gör inte längre någon hemlighet av att man kommer att förse separatisterna med dessa vapen, de kommer inte att behöva ge upp av brist på denna teknologi, som det uttryckts från officiellt håll.
En korridor ned till det annekterade Krim skulle nog se väldigt bra ut i valkampanjen. Fortsatta cyberangrepp och desinformations-kampanjer mot omvärlden, bl a Sverige torde fortsätta.

I sammanhanget kan noteras att Sverige allt oftare framställs som lierat med dolska amerikanska anslag mot Ryssland. Nyligen påstod t ex SVR-chefen Sergej Narysjkin att Sverige samarbetade med bl a amerikanska CIA, de baltiska staterna och Polen i ett pågående hybridkrig mot Ryssland.

Vad som dock förefaller säkert är att Putin fortsätter leda landet mot en blandning av totalitärt och auktoritärt samhälle, till många ryssars olycka och omvärldens oro.

Jan Leijonhielm är f d byråchef och ledamot av KkrVA
2 januari 2018

Gudrun Persson, Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut.

1. Hur aktivt deltar Ryssland i kriget i Ukraina?
– Ryssland förnekar inte att man stödjer separatisterna i Donetsk och Luhansk. Putin har själv sagt att Ryssland är där och bistår, också militärt. Men man förnekar att man har reguljära trupper där, eftersom det strider mot folkrätten. Den officiella beskrivningen är att de ryska soldater som deltar i kriget i Ukraina är där på semester.

2. Men Ryssland nekar – hur vet man då att de deltar i kriget?
– Det syns. De går in över gränsen från Ryssland. Man har bland annat sett hur Ryssland för in stridsvagnar och personal i Ukraina.
– Ukrainska styrkor har också gripit folk på ukrainskt territorium: rysk luftlandsättningstrupp, specialförband, GRU (den ryska militära underrättelsetjänsten) och den typen.

3. En majoritet av Krims invånare är rysktalande, många Krim-bor vill att halvön tillhör Ryssland.
Vad är då problemet med Rysslands övertagande?
– Problemet är att Ryssland har skickat in militära styrkor, och befolkningen har röstat under pistolhot om att bryta sig loss från Ukraina.
Det är inte fria och rättvisa val.
– När Sovjetunionen var på väg att upplösas hösten 1991 höll Ukraina en folkomröstning om självständighet. En majoritet röstade för.
Även på Krim var en majoritet för ukrainsk självständighet.

4. Men om opinionen har svängt nu och det finns ett stöd för att Krim ska vara ryskt?
– Alldeles oavsett: även om befolkningen på Krim ville tillhöra Ryssland hade man kunnat inleda förhandlingar, då hade det möjligen kunnat lösas fredligt. Problemet är att Ryssland inte väntat på det utan gått in med vapen och norpat en del av Ukraina.

5. Ett annat vanligt argument är att övertagandet av Krim är tämligen okontroversiellt eftersom halvön tillhörde Ryssland till 1954, då den gavs till Ukraina. Vad säger du om det?
– Krim har erkänts av Ryssland som ukrainskt territorium. Ryska federationen och Ukraina hade bilaterala avtal där Ryssland erkände den ukrainska överhögheten och suveräniteten över sitt territorium, inklusive Krim. Ryssland har också förbundit sig att respektera territoriet inklusive Krim i internationella avtal. Det bryter Ryssland mot nu. Om Krim hade varit så känsligt hade Ryssland inte behövt underteckna avtalen.
Källa: Aftonbladet 20 feb 2017
——————————————————————-
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening