Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-10-18

FörsvarsForum till Halmstad den 7 november

Platsen blir Stadsbiblioteket i Halmstad den 7 november kl 18.00

  • Den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet – talare Ambassadör Michael Sahlin
  • Det framtida totalförsvaret, inkluderande den civila och militära – konteramiral Jörgen F Ericsson Hoppas Du kan deltaga
    Välkommen

 

 

Hallandsposten 2018-10-18 Läs mer här

 

Om Hallandsgruppen

Hallandsgruppen är enhet på Luftvärnsregementet (Lv 6), som idag består av 11 officerare och
3 civilanställda.

Huvuduppgifter: Leda, utbilda, administrera och utveckla hemvärnet i Halland.
Stödja de frivilliga försvarsorganisationerna i Halland

Målbild för Hemvärnet i Halland skall med sina enheter vara omedelbart insatsberedda
och kunna avge effekt nationellt, själva eller tillsammans med andra
.

För att uppnå detta skall Hallands hemvärn:

-Ständigt utvecklas så att våra förmågor alltid kan möta dagens och morgondagens behov.

-Vara fullt uppfyllda med befäl och soldater samt ha god materiel status.

-Tillämpa KFÖ systemet fullt ut.

-Prioritera rekrytering, ungdomsverksamhet och personalvård i syfte att få förbandet att växa.

-Skapa en effektiv organisation genom ett modernt ledarskap.

-Ha en attraktiv organisation som baseras på Försvarsmaktens gemensamma värdegrund.

 

ALLAN WIDMANS (L) BESÖK DEN 4 OKTOBER

Under kvällen den 4 oktober gästade Allan Widman (L) Stadsbiblioteket i Halmstad.
Allan har tidigare varit ordförande i Försvarsutskottet.
Allan Widman talade, inför ett 50-tal intresserade åskådare, om säkerhet som styrka
och svensk säkerhetspolitik samt Försvarsmakten i framtiden.

Eventet direktsändes (streamades) till Stadsbibliotekets Facebook-sida sida som
även sparat filmen så Du kan se och höra i efterhand – gå till länken nedan.
Allan börjar tala efter cirka 3 min in i filmen. Jörgen Peters (AFF) var moderator.
Tack till alla inblandade personer för en bra genomförd tillställning!
Eventet arrangerades av Försvarsutbildarna i Halmstad, Allmänna Försvarsföreningen
i Halland (AFF) och Stadsbiblioteket i Halmstad
Text: Anders Björk / Ordf Halmstad Försvarsutbildare
Länk till filmen:
https://www.facebook.com/bibliotekenihalmstad/videos/521231021679559/?t=201

SMKR – Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund (SMKR) organiserar de militära kamratföreningarna i Sverige och företräder dem inför Försvarsmakten och övriga
delar av samhället.

 SMKR vill verka för:

  • försvarsvilja och försvarsupplysning
  • samarbete mellan våra kamratföreningar
  • samarbete mellan de nordiska ländernas kamratföreningar
  • vård av våra militära traditioner och av förbandsmuseerna
  • stöd till våra utlandsveteraner och deras anhöriga i samverkan med Försvarsmakten,
    Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna, Svenska Soldathemsförbundet och Invidzonen

 Medlemskap SMKR

 Ett medlemskap i Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund (SMKR) innebär att SMKR

  • tillvaratar föreningarnas övergripande intressen som stöd, status, och samverkan
    i regelbundet återkommande möten med Försvarsmakten
  • utgör en viktig länk till Försvarsmakten i frågor som skall beaktas med avseende på dåtid,
    nutid och framtid
  • säkerställer att kamratföreningarna har ett förband (motsvarande) som stödjer deras verksamhet
  • vidmakthåller ett nätverk av kamratföreningar med syftet att sprid
  • goda idéer, erfarenheter som utvecklar stödet till veteranerna
  • främjar kamratskapet och samhörigheten mellan dem som tjänstgjort, tjänstgör och de som
    kommer att tjänstgöra
  • behåller och utvecklar kontakter mellan de nordiska länderna
  • utvecklar kontakter med övriga organisationer som stödjer arbetet till förmån för veteraner.

Dessutom ger medlemskapet

  • ett försäkringsskydd vid aktiviteter som anordnas av föreningen
  • ger möjlighet till kostnadsersättning för utfört stöd till veteraner
  • ger förmånliga rabatter och avtal för såväl föreningar som enskilda medlemmar
  • stödjer föreningen vid framtagning av utmärkelser till förmånliga priser.

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Tröskeleffekt och den operativa obalansen

av Ulf Henricsson


Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen
lagt artillerield över.

Robin Häggbloms och Jacob Fritzons inlägg visar glädjande nog att vi är ganska överens
om att våra förband behöver splitterskyddade fordon för att lösa sina uppgifter oavsett
var de opererar. Tyvärr glömmer vi lätt den ”operativa balansen” som Häggblom skriver
om och det ger föga glädja att komma till ett operationsområde för att finna att man inte
har medel att genomföra den strid som krävs för att segra.

Stridens grundelement är eld och rörelse, för att överleva behöver man också skydd.
För att säkert nå framgång i striden bör man vara överlägsen i dessa element

Om man är vältränad och smart samtidigt som motståndaren är klantig kan man nå framgång
även mot en överlägsen motståndare, som Fritzons exempel visar. Men vi kan inte alltid utgå
från att så är fallet. Jag vill hävda att vi har en övertro på våra burna pansarvärnsvapens
prestanda, framförallt i betäckt terräng.

Så här skrev jag som chef för Pansartruppernas stridsskola efter övning Nordanvind 1991:
”Om norrlandsförbanden når fram till sitt anfallsmål och sina stridsställningar så saknar de bra
förutsättningar att lösa stridsuppgiften p g a sin beväpning. Terrängen är i 95% av alla fall olämplig
för användning av RSV-vapen, främst p g a vegetationen eller för långa skjutavstånd. Jag har sett
exempel på skytteförband som tvingats fram 30 m från vägen för att överhuvudtaget se målen.
Därifrån har de skjutit pansarskott genom sly-ridåer som ofelbart hade givit banbrisad.
Dessutom hade man hamnat inne i egen artillerield. Eftersom man åker skidor fram till
anfallsmålet så har man en begränsad förmåga att ta med sig utrustning. Vi såg inget fall
där stridsvagnsminor var med. De är en förutsättning för att få stopp på en motståndare
eftersom man i aktuell terräng på grund av mask inte kan räkna med att skjuta mot rörligt mål.”

Denna beskrivning gäller överlag i betäckt terräng i hela Sverige även i dag.

Dessvärre har vi samma pansarvärnssystem idag, förutom robot 57 som tillkommit.
Men den har alldeles för kort räckvidd för norrlandsförhållanden, men är säkert ett effektivt vapen
vid strid i bebyggelse.

Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö,
sly och ungskog. Visst går det att hitta enstaka stridsställningar som är användbara direkt.
Men det är inte enstaka stridsställningar vi behöver. Om vi tar Fritzons exempel är det 24 stridsvagnar
som skall engageras. Om duellvärdet för stridsvagn versus pansarvärnsvapen antas vara 1:2 behöver
vi 48 stridsställningar för att engagera alla med rimliga utsikter till framgång. Visst – de vi inte når kan
bindas på olika sätt, för om inte det görs kommer motanfall som ett brev på posten. Har vi då inte
stridsvagnar i förbanden som kan möta dessa snabbt ligger vi illa till. Det duger inte att ha enbart
12,7 mm kulsprutor för att leverera kinetisk verkan. I omvärlden skruvar man på kanoner med minst
30 mm kaliber på sina ”lätta” stridsfordon. Mot stridsvagnar krävs det grövre grejor – 120 mm
högtryckskanoner.


Björksly

Visst måste man understundom lämna sitt fordon men det bör inte vara en regel att lämna
sitt skydd utan goda skäl. Vi glömmer alltför lätt att ryssen är duktig på artillerield och han
har mycket av den varan.
Stridsfordonens kulsprutor är också ruggiga och behöver inte omgrupperas till fots i djup snö.

Jag är väldigt intresserad av att ta del av den finska metoden att i ett snabbt stridstempo anordna
effektiva skydd och det skulle förvåna mig om den svenske soldaten likt sin finske kollega blivit
mer bekant med fältspade och ståvärn än de var för tjugo år sedan.

Bandfordon är så gott som alltid överlägsna hjulfordon vid strid vid sidan av vägen. De kan
sammantaget ges en bättre framkomlighet, bättre skydd och bättre beväpning.
Ja – de är dyrare i inköp och drift, men vad kan en otillräcklig effekt på stridsfältet kosta?

Vi skall kunna möta en modern vältränad mekaniserad motståndare som vi vet kan uppträda i hela
vårt land och han är den som väljer stridsområde. Med den begränsade förbandsmängd vi har är
det stor risk att vi hamnar i tidsnöd när vi skall möta hans manöver.

Visst kan vi slå ut även stridsvagnar med vårt pansarvärnssystem men vi vinner inte kriget med det.
Framförallt kan man ställa sig frågan hur krigsavhållande det är för en angripare som Ryssland,
som själva satsar på tunga mekaniserade förband

Striden måste föras med samordnad verkan från alla vapensystem. Gärna även styrd
precisionsammunition, men då måste vi utöka arsenalen avsevärt. Att styrd ammunition
fungerar i trädlös ökenterräng vet vi, men hur fungerar den i svensk vegetationsmiljö
med modern maskering? När styrd ammunition visas i officiella sammanhang är det
alltid under mycket gynnsamma förhållanden.

Kan någon ge mig en filmsnutt som visar träff och verkan mot ett ”svenskt fältmässigt” mål?
Sedan skall vi ha ett system som kan levererar ammunitionen inom rätt område och i tid – där
har vi en bit kvar. Våra få JAS 39 lär sällan cirkla runt i luften och vänta på att bli inkallade för
att omedelbart understödja arméförband

Eftersom rörligheten är ett grundelement måste vi bestrida motståndaren den i största möjliga
utsträckning och då handlar det om att kunna minera. Ett tidsödande och transportkrävande
verksamhet som vi genom åren inte varit så framstående på. Nedanstående text har några år
på nacken men är, vad jag uppfattat fortfarande högst relevant

”För mig tycktes minvapnet helt bortglömt under Nordanvind. En mycket allvarlig brist eftersom
det är en av förutsättningarna för att få bukt med mekaniserade förband. Det jag såg i min-väg
var ett antal snöhögar markerade med kvistar, det stoppar inga mekaniserade förband.
Det ger också en helt felaktig bild av vad det innebär att ta med sig de vikter det är frågan
om och vi lockas in i en helt felaktig stridsteknik.”


Motorväg, sommar

Förbandsutvecklingen präglas alltför mycket av övningsfältens tillrättalagda förhållanden och
för lite av tillämpade övningar i ”riktig ÖN terräng”. Det kan också vara utvecklande att fältöva
längs våra motorvägar i Mellansverige och fundera på hur man med dagens motoriserade
bataljoner strider längs dessa mot en mekaniserad motståndare med stridsvagnar.

Jag ställer mig med glädje till förfogande för den typen av verksamhet.
Ulf Henricsson är överste 1 gr och ledamot av KkrVA
8 oktober, 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Infanteri behövs  (svar på Ulf Henricsson inlägg ovan)

av Robin Häggblom


Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18.      Källa: Finska Försvarsmakten

Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten
rörande infanteri är.
Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.

Norrland är stort.
Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag
300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån
alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons
påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon
utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält
som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar.
Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det
inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför
märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids
stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid
och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är
underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin
i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd
och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.

En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt.
Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp
kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid,
men hur försörjs dessa?
Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om
trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar
sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella
tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då
järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som
kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.

Vad är då lösningen?
Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få
förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet.
De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av
terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas,
och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån
tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.

Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen
på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför
tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också
en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning,
då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt
att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt
markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar
och hota försörjningslinjerna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband
från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att
minska den inverkan som förluster har.

Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe
(rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio
åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med.
Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden
i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta.
Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband
i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde
identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var
401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och
kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi
Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014.
En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon
till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om
pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika
truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.

Robin Häggblom driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
11 oktober, 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Efter tre dagar – tomma hyllor

av Bo Richard Lundgren


Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef
på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar?
Hur snabbt tar maten slut?

Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning
i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila
försvaret ska byggas upp igen.

Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden.
I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god
vägledning.

Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom
områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.

Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora
delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen
verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.

Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken
står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring
dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.

Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna.
Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning.
Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur
leveranser av livsmedel ska genomföras.

Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen
konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att
värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.

Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel.
Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner
trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.

Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk.
Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle
vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna
att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det
offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna
förmåga.

Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan
har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden.
På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan,
nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till
elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns
möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter,
nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla
en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.

Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse.
Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka
den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad
som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område
bör inte väljas om.

Bo Richard Lundgren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
15 oktober, 2018

————————————————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

Lämna ett svar

Your email address will not be published.