Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-08-27

 

Kamratresan till Norge 2018-08-30 — 09-02

Avresan sker torsdagen den 30 augusti kl 07.30 från Lv 6.
Lastning av bussen sker från kl 07.15

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

 Nästa års kamratresa
Resan 2019 kommer att gå till Polen – troligen vecka 37.

Tidningsredaktionens uppstartsmöte den 5 september

Du kan bidra med historier, anekdoter, fotografier mm.
Kontakta Bo Westman e-post bossebus213@hotmail.com

Du kan även bidra till tidningsfonden!
Sätt in valfritt belopp på plusgiro 26 27 24-8  (skriv tidningsfonden)

 

SMKR aktuellt

2018-09-11 Regionmöte Väst

2018-09-13 Regionmöte Syd

2018-09-25?? Regionmöte Mitt

2018-10-06 Regementets Dag LedR Enköping

2018-10-09 Regionmöte Övre Norrland

2018-10-11 Regionmöte Nedre Norrland

2018-10-17 Regionsmöte Öst

2018-10-25 Regionmöte Mitt Värmland/Bergslagen

2018-10-19-20 Veteran-tattoo på Hovet

 

Väl mött i Elverum/Norge 2019

 

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen
och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades.

Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och
utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid.

Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden?
Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

av Ulf Henricsson är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

2 augusti, 2018

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi
behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl

Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än vad den var med tidigare officers­-utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekrytering, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket.
Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen?
Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för
arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband?

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning.

Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar kräver just förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Truppföringsförmåga i fält är viktig (foto inlagt av Lars Björk)

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas.
Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband.

Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10,
L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers-­professionen behöver kritiskt tänkande och analys,men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå.  För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

av Fredric Westerdahl är överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.
17 augusti, 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist

Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret?
Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära
närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suez-äventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Malo-överenskommelsen att
i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

NATO ländernas procentuella BNP satsning på försvaret (2017)

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser.

Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns
det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neo-konservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk,
har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid
och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin
militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med.  Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal.

Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexit-processen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Medlemsländer i JEF (”Joint Expeditionary Force”)

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning,
utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

av Mats Bergquist är docent och ambassadör
20 augusti, 2018

————————————————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Lämna ett svar

Your email address will not be published.