Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-07-17


https://www.smkr.org/

 

 

Resan till Norge 30/8 – – 2/9 – några tillägg


Skans 460A, Parsetjärn

Det har tillkommit besök och guidning på skansen Parsetjärn, som började att byggas i samband
med Nazitysklands invasion av Norge 1940 och stod färdig i sitt nuvarande skick 1943 samt
minnesstenen efter färjeolyckan med Västgötadals regemente år 1830.

Minnessten över Västgöta-Dals regementes färjeolycka 1830 på Göta älv vid Lilla Edet

Rikspolischef Anders Thornberg

Anders Thornberg. Foto: Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

 Född Halmstad, 58 år, bosatt i Stockholm. Debuterar som sommarvärd i P 1 den 16 juli.
Ett bra program där Anders Thornberg bl a berörde sin inryckning på I 16 för 40 år sedan
och genomförd jubileumsträff på Lv 6 i juni.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1077287?programid=2071

 

Slaget vid Fyllebro den 18/8 kl 14.00


Tavla målad av Johan Filip Lemke

Försvarsutbildarna i Halmstad inbjuder till ett intressant föredrag om slaget vid Halmstad/Fyllebro.
Slaget som vände skånska kriget till Sveriges favör för 342 år sedan.

Vid Fyllebro mötte den svenska armén, 5 300 man under fältmarskalk Grundel-Helmfelt, delar av
den danska invasionsarmén på cirka 4 000 man under generalmajor Duncan.
Danskarna blev i grunden slagna och tvingades kapitulera efter att i stupade ha förlorat en tredjedel
av sin styrka. Segern kom efter en rad svenska motgångar och fick som följd att det gavs tid att samla
förstärkningar inför det kommande slaget vid Lund. Kriget pågick 1675–1679.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Halmstad

Föreläsare är den kände artisten och populärhistorikern Ben Olander

Tid: Lördagen den 18 augusti kl 14.00
Plats: Minnesplatsen för fältslaget vid Fyllinge (Biltvätten – se karta nedan)

 Kamratföreningens medlemmar är välkomna och ingen anmälan behövs.

 

Tylebäck hotell & konferens

Medlemmar i Försvarsutbildarna har 25 % rabatt på rumspriset året runt.
Välkommen till vår kursgårdar!

http://tyleback.se/

Lunch meny denna vecka
http://tyleback.se/mat-dryck/veckans-lunch/

Välkommen till Halmstad Soldathem

Öppettider:

Mån -Tors 09.00-15.00

Fre 09.00-13.00
Halmstads Soldathem

 

 

ÖB ”sticker ut hakan” om svenskt Natomedlemskap

Överbefälhavare Micael Bydén gör tydligt att han anser att det behövs en tydligare och djupare diskussion
om fördelarna med ett medlemskap i försvarsalliansen Nato.

– Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.

Natos toppmöte där de 29 Natoländernas stats- och regeringschefer samlas i Bryssel den 11–12 juli kan
bli det viktigaste på länge.

Enligt överbefälhavare Micael Bydén kan samtalen på mötet vara en viktig indikation på vad som kommer tas upp i det första officiella mötet mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin.
De båda möts i Helsingfors den 16 juli.

– Det florerar en hel del kring vad Trump och Putin kommer att prata om. Jag ser inga dramatiska förändringar efter ett sådant möte, och vill inte spekulera för mycket i vad som kommer ut av det, säger Micael Bydén på SvD:s scen i Almedalen.

Han fortsätter:

– Det handlar om två aktörer som är beredda att göra det oväntade att ta steg i riktningar man inte gjort tidigare.

Vid Natomötets arbetsmiddag deltar även statsminister Stefan Löfven (S) och Finlands president Sauli Niinistö. Sverige och Finland är de enda partnerländerna i Europa som har specialstatus. Det innebär ett mycket nära samarbete med Nato med ett undantag: Sverige och Finland står som icke-medlemmar utanför artikel 5 med dess ömsesidiga försvarsgarantier.

Micael Bydén vill ”sticka ut hakan” i Natodiskussionen och menar att samtalen om vad ett medlemskap
för Sverige skulle innebära ofta är för ytliga.

– Det är inte debatten i sig jag menar som behövs, utan det är snarare information och förståelse för vad de
här medlemskapet innebär. Det finns en uppfattning men vi har inte tagit den diskussionen, sa Micael Bydén.

40 000 soldater tränar senare i höst strid i den största Natoövningen – Trident Juncture – efter kalla kriget.
Även det svenska försvaret deltar när Norge utsätts för ett fingerat anfall och undsätts av övriga alliansländer enligt Natofördragets artikel fem om kollektiv försvar.

– Vi får möjlighet att var med i de mest sofistikerade och avancerade övningarna. Vi kan pröva våra förmågor och får träning. De sakerna är viktigt med Nato. Vi genomför just nu en Natoledd operation i Afghanistan, exempelvis.  Vi visar att en relevant partner som levererar det vi lovar, sa Micael Bydén.

I SvD:s tält berättade också Bydén om situationer där Försvarsmakten valt att direkt kontakta det ryska försvarshögkvarteret. Direktlinjen testas regelbundet för att missförstånd inte ska leda till förödande konsekvenser i Östersjön.

– Jag kommer inte att gå in på när det hände i detalj, men det var en situation där vi behövde klara ut att vi hade samma uppfattning. Vi har nyttjat detta och det har fungerat. Det kan vara så att man har olika uppfattning, och då är det bra att få veta det, sa Micael Bydén.

Han sa också att Östersjön blivit ”allt hetare”.

– Den ryska närvaron har gjort att fler är där och fler övar där. Det handlar om mer militär närvaro på en ganska liten yta.

SvD 2018-07-03
https://www.svd.se/ob-sticker-ut-hakan-om-svenskt-natomedlemskap

 

 

Ryske ambassadörens varning till Stefan Löfven

Rysslands ambassadör, Viktor Tatarintsev, går till hårt angrepp mot den svenska regeringen i en intervju
med CNN:s Max Foster.

– Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med
grundlösa anklagelser, säger Viktor Tatarintsev.
Det var på onsdagskvällen då Expressen tillsammans med CNN anordnade ett mingel i Almedalen som den
ryske ambassadören Viktor Tatarintsev blev intervjuad på scen av CNN-ankaret Max Foster.
Den ryske ambassadören uttryckte då stark kritik mot den svenska regeringen och sa bland annat:
– Jag rekommenderar honom att inte komma med sådana anklagelser, och syftar där på statsminister
Stefan Löfven.

Bakgrunden är uttalanden som Löfven har gjort för ett par veckor sedan där han säger att Ryssland är det
största hotet mot Sverige. Uttalandet gjordes i samband med ett möte i Rosenbad där Säkerhetspolisen
och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) informerade riksdagspartierna om risker för
påverkansoperationer under valet.

”Statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som största hotet”

Efter intervjun utvecklade han för Expressen:

– Den svenska statsministern pekar gång på gång ut Ryssland som det största hotet, utan att ha några
som helst bevis för det. Vi är trötta på det nu. Det spelar ingen roll om man är statsminister, påven eller
Jesus Kristus, man kan ändå inte komma med grundlösa anklagelser. Och man måste förstå att det inte
kan ske utan gensvar, säger han och fortsätter:

– Jag hoppas att nästa regering omprövar sin politik gentemot Ryssland. Relationerna mellan Ryssland
är så dåliga att de inte kan bli sämre.

Gör detta att relationen mellan Sverige och Ryssland förändras?

– Den är så pass dålig att den är omöjligt att förändra. Det är de sämsta relationerna på många, många år.

”Ryssland tolererar ingen kritik”

Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet säger:

– Ryssland tolererar ingen kritik och är alltid utan skuld. Den nuvarande isoleringen beror dock på sådant
som inte kan bestridas; ockupationen av Krim och östra Ukraina.

– Om detta vill man inte tala, men det är likväl inget som omvärlden någonsin får glömma.

Tidigare justitieministern Beatrice Ask (M):

– Att den ryske ambassadören riktar kritik direkt riktat mot Sverige är värt att notera. Dessutom stärker det
min övertygelse om behovet av den förstärkning av det svenska totalförsvaret som påbörjats, säger hon.

Löfvéns svar: ”Då säger vi ifrån”

På torsdagen kommenterade statsminister Stefan Löfven Tatarintsevs angrepp.

Håller du med om att Sveriges relation till Ryssland är dålig?

– Nej, jag gör inte det. Det är viktigt att vi står upp. När Ryssland gör som de gör mot Krim, då säger vi ifrån.
Det ska vi också, men vi ska också ha en dialog med Ryssland. Så bra som det någonsin går.
Vi försöker få till ett bra samtal.

Så relationen är inte i fara på något sätt?

– Nej, inte alls

Expressen 2018-07-04
https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/ryska-ambassadorens-varning-till-stefan-lofven-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

 

Regeringen vill att företag lagrar mat för ett krig

Försvarsminister Peter Hultqvist (S),  foto: nyhetsbyrån TT

Regeringen vill att näringslivet ska börja lagra mat så att svenskarna inte svälter till döds vid eventuell kris eller krig, skriver DN. I dag beslutades att man ska utreda hur det kalla kriget-systemet, som innebär att krigsviktiga företag pekas ut, kan införas på nytt.

– Det här är en väldigt viktig utredning som innebär en stor utmaning på olika sätt eftersom vi ska bygga upp det här i en modern, fungerande tappning, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S) till tidningen.

Utredningen, som ska vara klar i december nästa år, ska bland annat se över statens möjligheter att ställa krav på beredskap i näringslivet.
Omni 2018-07-05
https://omni.se/regeringen-vill-att-foretag-lagrar-mat-for-ett-krig/a/OnA93w

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Valmanipulation och militär förmåga – ämnen i Almedalen 2018

av Tommy Jeppsson

Foto: Kristoffer Bäckström

Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter
under Almedalsveckan. FörsvarsForum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium under morgontimmarna 2 juni vilket också, till arrangörernas glädje, fyllde åhörarplatserna. Och ämnet är tveklöst såväl intressant som viktigt. Vi har dryga två månader
kvar till valet och aktörer kan inte uteslutas som vill destabilisera, påverka och skapa oro. De genomförda valen i Tyskland och Frankrike ger anledning till vaksamhet.

Johan Wiktorin talade om valmanipulation där han inledningsvis berörde den ytterligt oroande tendensen att ett antal länders säkerhetstjänster politiseras i riktningar mot att tjäna mindre tilltalande aktiviteter i statsledningens tjänst, något naturligtvis despoter använder sig av och tjänar definitivt inte det fria samhällets skydd.

Föreläsaren anförde att våra svenska valprocesser är starka mot olika former för påverkan varför det kan vara framgångsrikare att ge sig på den efterföljande regeringsbildningen i form av budskap som hänvisar till mänskliga känslor utan att ta en omväg via förnuftet. Lobbying kan vara effektivt i syfte att påverka exempelvis enskilda medlemmar av regeringen.

Svarta svanar kan rita om den säkerhetspolitiska miljön, där Johan Wiktorin nämnde att mötet mellan presidenterna Trump och Putin kan vara ett sådant tillfälle.

Mats Olofsson redovisade en teknisk miljöbeskrivning som medger rika tillfällen till manipulation. Vi är ingalunda fria från naivitet där vi bl a lämnar tydliga spår i den digitala värden vilka långsiktigt kan åsamka den enskilde individen liksom organisationer problem. Trollfabrikerna kan förfalska information, kapa konton, förvanska röster och bilder liksom skapa filmer där de agerande uppträder i miljöer som i normalfallet inte förknippas med dessa. Tekniken möjliggör således att misstro och oro sås. Motåtgärderna är först och främst ett källkritiskt förhållningssätt, därnäst att nyttja SMB:s handbok i desinformation liksom att exempelvis ta hjälp av Stratcom i Balticum som är ett Nato-organ för övervakning av nätet.

Sven-Christer Nilsson inledde med att svara nej på den egenställda frågan om medborgarna kan upptäcka och påverka inslag av informationspåverkan i valet. Han fortsatte med att betona förtroendet mellan samhället och medborgarna, där tilltron har urholkats och korruptionen tilltagit i vårt land. Noterbart är också att kvalitén på många ledarredaktioner har minskat samtidigt som stora delar av befolkningen förlitar sig på andra informationskanaler än de traditionella. Motmedlen heter snabb, korrekt, fullödig och opartisk
information vilket utgör kvalitetsstämpeln på myndigheternas informationsaktiviteter. Några budskap som gavs var att vi styrs i hög grad av tekniska innovationer och att etablerade media ej kan lösa problemet varmed behovet av ett psykologiskt försvar, också ett offensivt sådant, krävs.

Storbritanniens ambassadör i Stockholm David Cairns exemplifierade manipulationer av tidigare val i historien där bl a turerna kring valet av president Kennedy ansågs lämna en del i övrigt att önska. Antagonisterna vill påverka folk att inte rösta, de vill så misstro och sprida rena lögner. Information stjäls utan skrupler från förövarnas sida, man desinformerar och propagerar. Åtskillig påverkan skedde
mot det brittiska valet samtidigt som det var ont om tid för att förbereda olika aktioner. En nyckelresurs här är ett nationellt cybersäkerhets-centrum som både kan identifiera hot, påverka detta/dessa liksom påverka angriparen.

När det var dags för kommentarer påpekade försvarsminister Peter Hultqvist att detta med informationspåverkan är nya former av något som pågått länge. Han hävdade att människor ägnar sig åt ett stort mått av önsketänkande, varför en insiktsprocess erfordras där händelser uppfattas som dom är, vilket effektiviserar utfallet av vår bekämpning av påverkansoperationerna.  Här måste vi tydligt definiera statsintresset och avslöja påverkanskampanjer. Peter Hultqvist betonade att rysk militärdoktrin innehåller tydliga anvisningar för vilseledning som bl a syftar till att splittra och underminera och här kommer trollfabriker kommer in i bilden.

Beatrice Ask lyfte fram att det är 70 dagar kvar till valet där säkerheten i detta dels utgörs av myndigheternas ansvar tillsammans med medias liksom medborgarnas dito. Hon betonade också att moderaterna arbetar för ett stärkt psykförsvar.

Patrik Oksanen sa att det var viktigt med enighet mellan politikerna i dessa frågor. Han betonade att informationskampanjerna är långsiktiga, att vi måste ha garden uppe om vi ska klara oss igenom valet med låg påverkan samt att också EU måste vidta betydande åtgärder inför nästa års val. Vi måste också klara detta tillsamman, inom respektive land liksom mellan olika länder.

I den påföljande diskussionen sa Beatrice Ask att det europeiska valsamarbetet har stor betydelse samt att då det gäller Försvarsmakten så är behovet av specialkunnande att klara påverkansoperationer uppenbarligt. På vilket försvarsministern replikerade att försvarsmakten har ett högt kunnande inom underrättelseområdet samt att myndigheten för psykologiskt försvar behövs.

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »

Hur skapar vi ett trovärdigt försvar var ämnet för seminariet tisdagen 3 juli med Minouu Sadeghpour som moderator.
Brigadgeneral Anders Carell redovisade slutsatserna av den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien nyligen slutredovisat (arbetsnamn Kv 21) där tidsframskrivningen ligger i spannet 2025-2030. Carell satte scenen genom att klarlägga utgångspunkten för dagssituationen där avstamp togs i det kalla krigets svenska försvarsmakt och efterföljande händelsekedja som från invasions-försvaret via den strategiska timeouten ledde fram till insatsförsvaret med ett internationellt fokus för att därefter refokusera på den  nationella dimensionen. En resa bort från volym till dess motsats, från värnpliktiga till kontinuerligt och tidvis anställda soldater och sjömän och en värnplikt i vilande till dess återkomst om än i starkt reducerat format och från en territoriell ledningsorganisation till en centraliserad dito liksom territoriella stabers återkomst.

Det nuvarande fokus på nationellt försvaret enligt Kv 21 förslag syftar lite förenklat att tids- och insatsmässigt klara en begränsad period om några veckors stridsverksamhet samt att försörjningsmässigt säkra riket under några månader som innefattar kris/ höjd beredskap och strider på svenskt territorium. Den högre regionala ledningen ska förstärkas liksom att en divisionsledning ovanför brigadnivån
syftande till att kunna samordnat leda flera brigaders strid införs, ävensom att en eskaderledning införs för sjöstridskrafterna och en motsvarande högre taktisk ledning för flygstridskrafterna. Lägesuppföljningen ska förbättras genom ett utvecklat användande av moderna sensorer. En utökad kvantitet av stridskrafter förordas med bl a 4 brigader, 20 lokalförsvarsbataljoner, 40 hemvärnsbataljoner vilka ges förbättrad förmåga, c a 120 Jas 39 Gripen, 4.5 kvalificerade luftvärnsbataljoner, 14 korvetter. 8 ubåtar och 3 amfibiebataljoner var jämte en allsidigt sammansatt snabbinsatsstyrka. Sammantaget en ungefärlig fördubbling av volymen till en kostnad av 2% av BNP  med vilket åstadkoms en högre tröskeleffekt mot angrepp jämfört med dagens struktur.

Kommentarer gavs från panelen med Mikael Odenberg (M), Allan Widman (L), Åsa Lindestam (S) och generalmajor Karlis Neretnieks. Allan Widman ansåg att studien inte tillräckligt tydligt angav organisationens dimensionering samt att han ej angav någon mera påtaglig oro för år 2030, däremot i betydligt högre grad för den nära framtiden. Odenberg inledde med ekonomin där budskapet var att det är
meningslöst att ösa pengar över försvaret eftersom medeltillförseln måste taktas med hur snabbt Försvarsmakten klarar att omsätta tillförda pengar i operativ effekt. Ett annat budskap Odenberg var mycket tydlig med var att vi har en lång och mödosam resa framför oss i utvecklandet av såväl det militära som civila försvaret där det sistnämnda kommer att kräva än större mödor. Han hävdade att vi måste utgå ifrån det vi har och säkerställa en fungerande s k bottenplatta med vilket bl a avses personlig utrustning, övningar,  fordon, ammunition m. Steg två är att täppa till förmågeluckor och det avslutande steget en identifiering av förmågebristerna. Mikael Odenberg avslutade med att reflektera över vilka effekter som totalt kunnat tillgodogöras av vårt svenska samhälle därest statsmakterna visat samma effektivitet inom övriga samhällsområden som då det gällde nedmonteringen av landets försvarsförmåga.

Åsa Lindestam ansåg att Kv 21 slutrapport var bra samtidigt som hon efterlyste mer om betydelsen av cyberförmågor (defensiva och offensiva). Hon betonade vikten av uthållighet hos det totalförsvar som är under uppbyggnad.

Glöm ej Norrland! Detta var Karlis Neretnieks första budskap kopplat till nordområdets allt större betydelse m a resursrikedomen i Norra Ishavet, svenskt militärt samarbete med grannländerna och då särskilt Finland och Kolahalvön som ett livsviktigt basområde för Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga liksom för en ubåtsflotta med högst sannolika uppgifter att i likhet med vad som gällde under det kalla kriget avskära atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Retoriskt och kopplat till de långa genomförandetider som anses krävas för att höja försvarsförmågan ställde Neretnieks frågan om varför det är sannolikare att det skulle hända någonting om tio år jämfört med att befintliga risker i närtid är utlösande faktor?

Sammantaget ett bra och allsidigt belysande seminarium som sett tillsammans med det som genomfördes föregående dag får anses som en framgång för konceptet FörsvarsForum.

Länk till videoinspelningHur skapar vi ett trovärdigt försvar »

av Tommy Jeppsson är överstelöjtnant. Ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
5 juli, 2018

 

Ryska militära specialförband övar på ön Hogland
(Gogland) i finska viken under juni

Säkerhetsexpert: ”Det var förväntat att det de skulle komma med ett motdrag”.
Men historikern Lars Gyllenhaal ser även andra möjligheter.
– Det kan vara en propagandafilm man hade gjort oavsett Baltops. Man vill signalera, inte på grund
av någon övning, utanför att man har förmåga, säger Lars Gyllenhaal.
https://www.expressen.se/nyheter/putins-nya-kontring-ny-propagandafilm/

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Efter valsegern: Erdoğan ensam herre på täppan,
men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin


Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com

Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet och konsoliderandet av det presidentsystem – som i allt väsentligt innebär enmansvälde – han länge och metodiskt eftersträvat. Han har nu låtit sig formellt krönas och har redan hunnit rivstarta genom ett antal dekret dels om fortsatta utrensningar av misstänkta opponenter, dels om en ny, till det nya systemet anpassad statsstruktur och om den nya handplockade regeringen.

De frågor som nu uppstår, givet att absolut makt också innebär absolut ansvar, gäller Turkiets styrbarhet under nya betingelser – främmande för både stora delar i den turkiska politiska kulturen och partners och allierade i väst – och hur stabilitet ska kunna etableras och Turkiets begynnande ekonomiska kris hanteras. Inom utrikespolitiken torde gälla att Erdoğans utstakade mål om att per jubileumsåret 2023 ha etablerat ”The new Turkey”, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, innebär en rätt säker prognos om fortsatt problematiska relationer, i alla riktningar. Och både för västvärlden, som USA och EU, och Turkiet handlar det om att hantera ett svårartat dilemma: att kanske vilja, men knappast kunna tala klarspråk om en process av isär glidande, med stora men väsentligen okända geopolitiska implikationer. Att äta kakan men ändå ha
den kvar. Om det går.

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel
”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuels boken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdoğan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdoğan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdoğan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdoğan förvisso inte har
tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår,
AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår
Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdoğan – Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdoğans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att egemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall
demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdoğan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdoğan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna
för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdoğan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdoğan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdoğan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdoğans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdoğan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdoğans ”slutliga” valseger,
vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdoğan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdoğan, som före valet utlovade undantags-
tillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj
Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår,
för övrigt även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till
Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdoğan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup”
mot Erdoğans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser
Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet,
som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög
nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdoğan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”
En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdoğans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av
”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden,
med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu  högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism
När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering
med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism
(”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveeggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så
efterföljaren Erdoğan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 1990-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället
på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap.
Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren och konflikternas år
Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till
väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång. Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdoğan och hans AKP-maskin (som
genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagar-
positioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdoğan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdoğan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna
PKK – krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen
Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter,
flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt
stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdoğan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdoğans presidentsystem och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel.

Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 samt ett ryskbyggt
kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA,
från Obama till Trump
Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer
alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdoğan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984.

Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak.

Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdoğans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för
Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets
EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdoğans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?
Från nollproblem till fullt problem med alla grannar
I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdoğans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdzjan
som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget
för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdoğans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning
får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdoğan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdoğans enmans-styre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroende-trådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma
Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdoğan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet.
Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående
militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan
Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran,utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt
servanda
” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta
ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is
our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning
När detta skrivs har Erdoğan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdoğan tänker sig att personligen
styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, media-granskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla
sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdoğans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdoğan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoğan-regimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoğan regi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk
kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland.
Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdoğan-politiken men
skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation
som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord

en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet.
Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens
100-årsdag 2023
För Erdoğan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdoğans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

Så dit går Turkiet om Erdoğan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer,
inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande

i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium
Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdoğans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet
på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

av Michael Sahlin är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.
13 juli, 2018

 

——————————————————————
Med hopp om en trevlig sommar!
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

Lämna ett svar

Your email address will not be published.