Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-06-04

Sommaravslutning vid Lv 6 den 20 juni kl 13.00

Från sommaravslutningen i juni 2014. Foto: Carl Sjöstrand

Program onsdagen den 20 juni:

kl 12.45       Samling vid Lv 6 kasernvakt

Kl 13.00      Sommaravslutning (Paradplan, vid dåligt väder genomförs sommaravslutning i aulan)

Utdelning av medalj, plakett och utnämning

Korum (vik garnisonspastor Magnus Aasa)

Musik: Hemvärnets Musikkår

Kl 14.00      Sommartårta

VÄLKOMNA!

 Resan till Norge – ytterligare några platser finns

Hittills har 70 kamrater anmälts sig till kamratresan till Norge 2018-08-30 –09-02.

Föranmälan sker genom att sätta in 500:- på postgiro  26 27 24-8.

Påminner om: Resterande belopp  4 100:- insätts på samma konto före den 30 juni.

Tillägg enkelrum  1750:-

Varje resenär ansvarar för sin reseförsäkring, exempelvis återbetalning vid sjukdom mm.

Med hopp om en trevlig och minnesvärd resa

/Gunnar tfn 0733-14 75 82 alternativt gunnar.ohlsen@hotmail.com

Gunnar Ohlsén har bytt e-post adress:
gunnar.ohlsen@hotmail.com

 

 

MEDLEMSAVGIFT FÖR 2018

Det har visat sig att en del medlemmar har missat att betala årets medlemsavgift till Kamratföreningen.

Om Du fortfarande vill vara medlem i Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening
uppmanar vi Dig att betala före den 1 juli.

Årsavgiften 100 kr som Du betalar på plusgiro 26 27 24-8

Ange namn, adress och epost

Ständiga medlemmar får gärna stödja tidningsfonden, plusgiro 26 27 24-8.

Kamratförenings kassör Håkan Söderberg har ny epost adress: haksod11@gmail.com

 

Veterandagen i Halmstad den 29 maj

Kamratföreningens fana med Gunnar Ohlsén längst till höger. Foto: Anders Stach och Katarina Bäckelin

Idag, på Veterandagen, har vi hedrat alla veteraner och deras anhöriga, både militär och civil personal,
som nationellt eller internationellt har gjort en insats för fred och säkerhet. Ett bidrag till en bättre värld helt enkelt.
Vid värdiga ceremonier i både Stockholm och Halmstad deltog MHS H medarbetare för att visa den medkänsla och uppskattning alla de kvinnor och män är värda som har gjort en insats, inte minst de som har offrat sina liv.

Från och med i år är Veterandagen allmän flaggdag, vilket stärker erkännandet av veteranernas och Veteran-dagens betydelse.

Tack till alla som på något sätt har varit engagerade i dagens aktiviteter eller helt enkelt skänkt någon av alla
hedervärda veteraner eller deras anhöriga en tanke idag!

Text: Charlotte Pettersson, MHS H

SMKR bildgalleri från Veterandagen i Stockholm den 29 maj 2018 finns här

 

”Tack lunch” vid Lv 6 den 4 juni

 

Luftvärnsregementet och SMKR tackade funktionärerna vid det Nordiska militära
kamratföreningsmötet, som ägde rum 14-18 juni 2017, genom att bjuda på lunch på
Luftvärnsregementets officersmäss. Nytt golv hade lagts i ordersalen och nya möbler
var införskaffade till Oscars-rummet där vi senare intog kaffe.

 

 Styrelsemötet den 1 juni

Styrelsen för Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening samlad på
Lv 6 soldathem fredagen den 1 juni. Tyvärr kunde inte alla styrelsemedlemmar deltaga
dock deltog styrelsemedlemmen Jennie Mared vilket inte framgår av fotot.

 

Nyheter från SMKR

 Protokoll från Representantskapsmötet den 11 april
https://smkr.org/Protokoll%20RepM/Protokoll%20repm%C3%B6te%202018.pdf

 Övrigt

2018-06-17
Militära VM i Triathlon – F7 Lidköping

2018-08-25
FM Huvudflygdag – Uppsala

2018-08-25
Marindagen – Karlskrona

2018-09-11
Regionmöte Väst


Garnisons- och Luftvärns-museet, 91:an museet
Garnisons- och luftvärnsmuseet återfinns i Halmstad, i Soldathemmet intill regementsområdet.
Seriefiguren 91:an Karlsson spelar här en huvudroll.

91:ans skapare, Rudolf Pettersson, ryckte in som värnpliktig år 1916 vid I 16 i Halmstad. När han senare
blev serietecknare använde han regementet, befälen och kamraterna som förebilder i arbetet. På museet
finns förutom originalteckningar från 91:an-serien, föremål med koppling till luftvärnets historia och utställningar med kulturhistorisk inriktning.

I det visningsbara förrådet, på Skedala hed, fem kilometer öster om Halmstad, står världens största luftvärnskanon, som bara tillverkades i ett enda exemplar. Vapensamlingen visas för grupper efter särskild överenskommelse.

 

Slaget vid Fyllebro 1676


Lördagen den 18 augusti kl 15.00 planerar Halmstads försvarsutbildare att inbjuda
sina medlemmar samt allmänhet till information om slaget vid Fyllebro.

Medlemmar i Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening är självklart välkomna.

Slaget vid Halmstad, även benämnt slaget vid Fyllebro, var ett avgörande slag under skånska kriget
mellan Sverige och Danmark. Det stod vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676, då en
dansk kår besegrades i grunden
. Med segern avvärjdes ett danskt hot mot Göteborg.
Istället kunde svenskarna samla förstärkningar och senare besegra den danska invasionsarmén
i slaget vid Lund. Slaget vid Halmstad kom att bli det sista slaget mellan danskar och svenskar i Halland
.
Källa:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Halmstad

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Veteraner – har de gjort någon nytta?

4 juni, 2018

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet.
Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte pågrund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentalsexempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.
Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vän-förfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.
Sergeant Magnus Ernström under slutet av oktober 1993, vid tidpunkten för massakern i Stupni Do i Bosnien.

Foto: Okänd gruppmedlem i 2:a Vakt/Eskortgrupp BA01  (Foto inlagt av Lars Björk)

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94.

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig.Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

 

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit
sig att vårda minnesstenen.

Minnestenen i Vares (Foto inlagt av Lars Björk)

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

Magnus Ernström var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- ochinnovationsfrågor i Gävleborgs län.

Not

[1] Denna text är hämtad från författarens blogg

 

Ubåtsfrågan – än en gång

21 maj 2018

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara
felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
21 maj 2018

Replik till David Bergman


av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan.

Sammanfattningsvis skriver han
1) att han uppmärksammats på bevakningen,
2) twitter-ledes har invänt mot den,
3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt
4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han
5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter
läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades
och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren
Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi.
Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analys-gruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

Mattias Göransson är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten


Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara
från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration (min anm: undersökning av en hålighet)  i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd: Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

Sune Thomsson är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.

 

Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv


av Emil Svensson


Foto inlagt av Lars Björk

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan.

Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.


Foto inlagt av Lars Björk

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårs-rapporter under 1980-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m.


Spår från en bottengående banddriven farkost
Foto inlagt av Lars Björk

Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med
fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett
fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut.
De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en botten-undersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor,avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning
och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polis-undersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren
i Djupviken under Hårsfjärden-händelserna 1982: Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade
av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande: ”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärden-området, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärden-området även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet.
Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationernasamt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk
eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnaz-medarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.


När en svensk firma skrotade en gammal sovjetisk ubåt hittades ett dolt sjökort över Blekinge
och Hanöbukten. Källa: Expressen 2 mars 2017. Foto inlagt av Lars Björk

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper.

Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna.

Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

Emil Svensson är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.

 

Slutreplik till Mattias Göransson


av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag  överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om
så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför
långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda
kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen.

Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

David Bergman är major, doktorand i psykologi och ledamot av KkrVA

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening