Information från Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening 2018-05-03

Kamratföreningens årsmöte


Skånska Husarsextetten. Foto Benny Nord

Protokoll från årsmötet 2018

Tid: Fredagen den 20 april kl 1800.

Närvarande: Ett 80-tal medlemmar.

Föreningens ordförande, överste Johan Rydén, inträdde och efter avlämning inmarscherade
fanförare med Kamratföreningens fana och Hallands regementes fana.

Ordföranden hälsade de närvarande välkomna, varvid han särskilt vände sig till dagens
föredragshållare historikern Pablo Wiking-Faria, inbjudna gäster och Skånska Husarsextetten.

Ordföranden höll parentationen över de medlemmar som avlidit sedan föregående årsmöte
varefter musikkåren spelade Stridsbön musik av Otto Lindbladh med arrangemang av Stig Norberg.


Musikkåren genomförde därefter en mycket uppskattad konsert. 

Förhandlingar

§ 1    

Föreningens ordförande, överste Johan Rydén förklarade årsmötet 2018 öppnat. Ordförande framförde tack till alla som hjälpte till under Nordiskt Militärt Kamratföreningsmöte 2017 på Lv 6.

1. Öppnande

 

 

 

§ 2

Valdes Johan Rydén till ordförande och Jan Dorf till sekreterare för mötet.

2. Ordförande

    Sekreterare

 

 

 

§ 3

Catharina Sjöholm och Rune Sjöholm valdes att jämte ordförande justera årsmötets protokoll.

3. Justeringsmän

 

 

 

§4    

Årsmötet fastställdes vara stadgeenligt utlyst.  

4. Kallelse

 

 

 

§ 5

Utdelad föredragningslista för mötet fastställdes.

5. Dagordning

 

 

 

§ 6   

Styrelsens verksamhets- och förvaltningsberättelse föredrogs och lades med godkännande till handlingarna.

6. Verksamhets- och förvaltningsberättelse

 

 

 

§ 7

Revisor Rolf Eklund redovisade revisorernas revisionsberättelse.

7. Revisionsberättelse

 

 

 

§ 8   

Styrelsen och styrelseledamöter beviljades ansvarsfrihet för 2017 års förvaltning.

8. Ansvarsfrihet

 

 

 

§9    

Årsmötet godkände styrelsens förslag om oförändrad medlemsavgift på 100 kr för 2019.

9. Medlemsavgift

 

 

 

§10    

Styrelsens förslag till arbetsplan för verksamhetsåret 2018/19 fastställdes.

10. Arbetsplan

 

 

 

 

§ 11  

Styrelsens förslag till resultatbudget för år 2018 fastställdes.

11. Resultatbudget

 

 

 

§ 12 

Inga motioner hade inkommit.

12. Motioner

 

 

 

§ 13

Johan Rydén omvaldes till föreningsordförande, tillika styrelsens ordförande för år 2018/19.

13. Val av ordförande

 

 

 

§14   

Till styrelseledamöter under två år omvaldes Lars Björk, Lars Folkesson, Niclas Haglund och Benny Nord. 

14.  Val av
styrelseledamöter

 

 

 

§ 15

Till ersättare under ett år omvaldes Lena Wallin, Peter Höglund och Jennie Mared.

15. Val av ersättare

 

 

 

 

§ 16

Till revisorer omvaldes Tommy Jacobsson och Rolf Eklund till ersättare omvaldes Bo Hervén och Claes-Göran Andersson.

16. Val av revisorer

 

 

 

§ 17

Till valberedningen omvaldes Thomas Andersson (sammankallande) och Joachim Bergqvist.

17. Val av valberedning

 

 

 

§ 18

Inga övriga frågor.

 

18. Övriga frågor

§ 19

Ordföranden tackade styrelsen, revisorerna, val-beredning. Gunnar Ohlsén erhöll särskilt tack för sitt arbete med Nordiskt Militärt Kamratföreningsmöte 2017 och som ansvarig i resekommittén. Ett särskilt tack till alla bidragsgivare.

19. Avtackning

 

 

 

§ 20

Ordföranden tackade alla för visat intresse och förklarade årsmötet avslutat.

20. Avslutning

 

Vid protokollet

Jan Dorf                                                            Johan Rydén

Sekreterare                                                       Mötesordförande

Justeras
Catharina Sjöholm                                             Rune Sjöholm                                                                      

 

Ordföranden utdelade Kamratfondens stipendium om 2 000 kr till vardera Christina Laike-Bramsell
och Ann-Louise Carlsson som erkänsla för deras personliga omtanke om kamrater under kamratföreningens resor och andra sammankomster till gagn för gott kamratskap och samhörighet, Ann-Louise även som mecenat.   


Efter årsmötet höll Historikern Pablo Wiking-Faria, föredrag om ”Kulknappen och Karl XII:s död”.

Middagen intogs på Officersmässen, dit ordföranden Johan Rydén kunde hälsa 66 gäster och medlemmar välkomna, allt perfekt regisserat av Lars Folkesson.


Dagens hedersgäst överste Anders Svensson C Lv 6 framförde gästernas tack för middagen och den
sedvanliga och fina inramningen vid föreningens årsmöte.

 

Representantskapsmötet


Representantskapsmötet 2018  Foto Jan-Olof Johansson

Representantskapsmötet 2018 genomfört. Efter sedvanligt möte informerade Lars Sjölin om olika möjligheter att rekrytera medlemmar till föreningarna. Till grund för informationen låg den enkät om rekrytering som föreningarna hade svarat på. Vidare berördes bl.a. regionindelning och koppling till värdförband, utvecklingen av mentorskap, kort info om GDPR följt av samling gruppvis inom de olika regionerna för kortare diskussioner om olika saker.

I samband med mötet avtackades Steve Gunnarsson för lång och trogen tjänst inom SMKR styrelse.
Den nya styrelsen fotograferades. På bilden saknas Fredrik Wiebe som valdes in som ny ledamot.

2018 genomfört. Bilder för nedladdning finns i SMKR Bildarkiv.

Protokoll från Representantskapsmötet finns här

Veterandagen i Stockholm den 29 maj


Veterandagen 2017  Foto: Marcus Åhlén/Försvarsmakten

Kom och hylla Sveriges veteraner den 29 maj 2018. Veterandagen genomförs vid det nationella veteranmonumentet Restare utanför Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Förra året togs beslut om att veterandagen skall vara en allmän flaggdag. Det är den första nya allmänna flaggdagen sedan 1982. Årets veterandag blir därför den första som officiell flaggdag, något som kommer att uppmärksammas lite extra.

Klockan 08.00 hissas flaggan vid Sjöhistoriska museet.


Under årets högtidlighållande kommer Försvarsmakten särskilt uppmärksamma 70-årsdagen av undertecknandet av FN resolution 50.  Resolution 50 undertecknades den 29 maj 1948 vilket ledde fram till FN:s fredsinsats (UNTSO) i Israel-Palestina. Det är till minne av denna dag som den 29 maj gjordes till International Peacekeepers Day, vilket låg till grund för att Sverige inrättade veterandagen den 29 maj. Försvarsmakten uppmärksammar detta genom en särskild utställning för att berätta historien om UNTSO-insatsen, ge en bild av Folke Bernadotte som var FN:s första medlare i UNTSO samt att visa upp en historisk sammanfattning över de FN-insatser som Sverige skickat trupp till.

Preliminärt program

 

    08.00 — Flagghissning vid Sjöhistoriska museet

    09.00 — Utställningsområdet öppnar

    10.00 — Föreläsning i mässtältet, militärobservatör UNTSO (Israel – Palestina)

    11.00 — Veteranparaden samlas på Norrmalmstorg

    14.20 — Platser intagna inför ceremonin

    14.30 till 15.45 — Statsceremoni med hederstal, musik, kransnedläggning och medaljeringar

    16.00 till 18.00 — Servering av middag i mässtältet (föranmälan krävs)

    16.00 till 1630 och 17.00 till 17.30 — Livgardets Dragonmusikkår spelar på ceremoniplatsen

    18.00 till 20.00 — Livgardets Dragonmusikkår samt fältartister underhåller i mässtältet

    19.00 — Utställningsområdet stänger

    21.00 — Flaggorna halas


Utöver det preliminära programmet innehåller dagen bland annat överflygningar, fallskärmshoppning,
veteranparad och olika uppvisningar.

Regementets Dag P7 – Revingehed den 5 maj


Vi är stolta över att försvara Sverige, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.
Därför vill vi bjuda in dig till Regementets dag den 5 maj för att visa upp vår verksamhet.

Du får se och uppleva hur vi arbetar, vilken utrustning vi har och hur vi möter utmaningar och hot mot Sverige.

Under dagen får du se stridsuppvisningar, provåka fordon, se vår utrustning, ta del av vår historia och möta delar av Totalförsvaret. Totalförsvaret är inte bara Försvarsmakten utan flera myndigheter och organisationer kommer vara på plats under dagen.

Det finns massor av anledningar att besöka Regementets dag. Några kanske vill uppleva gamla minnen,
några kanske är intresserade av en karriär, några kanske vill lära sig mer om Totalförsvaret och några kanske vill göra en utflykt och uppleva något nytt. Det finns helt enkelt något för alla under Regementets dag.

Grindarna står öppna mellan klockan 10-15 och alla är välkomna.
Läs mer här

 

Foto från 36. Nordiska Kamratföreningsmötet

36. Nordiska Kamratföreningsmötet genomfört vid Lv 6 i Halmstad 14-18 juni  2017.

Se foton i Galleriet. Klicka här!

 

Övningen Viking 18

Förberedelsetiden tar slut på onsdag då scenariot sätter ingång. Foto: Magnus Jirlind/Försvarsmakten

Alla deltagare är inregistrerade och klara att ta sig an övningen Viking 18. På nio platser i sex länder kommer cirka 2 500 personer samarbeta och göra sitt yttersta för att hantera en internationell kris. Lärandet står i fokus och miljön för detta är unik.

– Sverige har arrangerat Viking sedan 1999 och fokus för övningen ligger på samarbete mellan aktörer inom fredsbevarande och internationell krishantering på stabsnivå. I övningen medverkar förutom militär ett 80-tal organisationer såsom FN, Nato, EU, polisen, tullen och kriminalvården, säger generalmajor Anders Brännström som är övningsledare för Viking 18.
Läs mer här

Veteranmarschen 2018


I år kommer Veteranmarschen att gå från Skellefteå till Treriksröset. Det är sjätte året i rad
som Veteranmarschen anordnas, med syfte att uppmärksamma alla Sveriges civila och militära
veteraner.

Veteranmarschen har blivit ett av Sveriges Veteranförbunds mest populära arrangemang. Förra året
firade Veteranmarschen femårsjubileum och gick då mellan Gävle och Skellefteå, en vandring på cirka
30 mil. Över 1000 personer deltog tillsammans för att visa att veteraner ställer upp och hjälper varandra.

Årets marsch startar i Skellefteå den 27 juli och avslutas den 6 augusti vid Treriksröset

Läs mer här

 

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Sverige behöver en ny Axel Oxenstierna

av Bo Richard Lundgren


Axel Oxenstierna har en del att lära dagens politiker och ämbetsmän. Foto: Shutterstock.

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om vilka problem och ofullkomligheter som kanslern hade att hantera. Men Wetterberg pekar också på likheter med de problem och brister som svensk statsförvaltning uppvisar idag. Sådana brister har, enligt min mening, blivit väldigt tydliga i samband med statsmakternas
ambitioner att åter bygga upp det svenska totalförsvaret. De områden jag har valt att nedan översiktligt behandla är stats- förvaltningens strukturer, effektivitet och kompetens ur ett totalförsvarsperspektiv.

Strukturer

Axel Oxenstierna skapade strukturer som skulle länka besluten och åtgärderna i hållbara banor. En viktig del handlade om att göra en tydlig rollfördelning mellan olika nivåer och de olika ämbetsverken. Kanslern hade också blick för den fara som låg i tendenserna till kollegial självgodhet. Därför föreskriver 1634 års regeringsform att kollegierna skulle ”till konungens och rikets tjänst räcka varandra handen”.


När vi nu betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen på Justitiedepartementet; ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor.
I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst bekymmersam.


Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bl a med hänvisning till att uppdraget inte varit
tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.


Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.


Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Utan dröjsmål

Oxenstierna krävde att kollegierna (ämbetsverken) skulle se till att ärendena handlades sakkunnigt och utan dröjsmål. Låt oss titta lite på hur beslutsprocessen i princip går till. Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller
långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningpåse efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till konkreta åtgärder.


När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas?

Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Kompetens

Oxenstierna hade också tydliga åsikter om statstjänstemännens kompetens. Hans kärnfulla formuleringar förtjänar att återges:

 Man måste i distributionen av alle kall och officier (tjänster och ämbeten), men särdeles i krigsväsendet, se på var och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma till olycka.”

 Det problem som alltså sysselsatte Oxenstierna var den kompetens som statstjänstemannen i gemen behövde ha. Det gällde både formell utbildning och inställningen till uppgiften som statens tjänare. Efter studier i Tyskland hade han själv satt sig i ”gamla arkivet” och läst stats- handlingar från de gångna hundra åren, innan han inledde sin bana som statsman. Senare skisserade han samma lärogång som introduktion för andra unga förmågor.

Wetterberg menar att ett sådant program fortfarande skulle ha fog för sig, och hävdar att vår tids valhänta inskolning av nyanställda regerings- tjänstemän skulle ha fått den gamle kanslern att rysa. Det är säkert en riktig förmodan. Själv vill jag tillägga att arbetet med att åter bygga upp totalförsvaret väsentligen hade underlättats om nuvarande tjänstemän i Regeringskansliet och på myndighetsnivå hade ”gått tillbaka till
arkivet”
i Oxenstiernas anda och skaffat sig elementära kunskaper om hur det gamla totalförsvaret var uppbyggt.


Oxenstierna framhåller också den offentliga tjänstens särart. Det krävs något annat och mer av den som arbetar i rikets tjänst. Därför måste kraven ställas högre på ämbetsmännens kunskaper och erfarenheter lika väl som på deras respekt för kronans krav. I dagens Sverige skulle han antagligen ha förordat mer professionalism och större öppenhet vid rekryteringen av statliga chefer, menar Wetterberg.


Slutsatsen av denna korta genomgång är att Sverige, även idag, skulle må bra av en statsman av Oxenstiernas kaliber.
Han var intellektuellt öppen och beredd att ompröva även egna beslut när resultatet visade sig inte fungera. Med en sådan ledare vid rodret kanske vi kunde få ett regeringskansli som kan hantera totalförsvarsfrågor på ett rationellt sätt. Vi kanske skulle undvika ”kollegial självgodhet” och få kompetenta tjänstemän som såg till rikets bästa och ”räckte varandra handen”.
Med en sådan ordning skulle det kanske inte behöva ta tolv år innan ett fungerande totalförsvar börjar ta form.

Bo Richard Lundgren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
20 april, 2018

 

 Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

Gränslöshet och nya gränser

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.


Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse.


Gränsöverskridande fenomen finns numera av en rad olika slag. Många hot är av en typ som är svåra att kontrollera och bemöta.

Det gäller till exempel klimatförändringen, pandemier, terrorism och internationell brottslighet. Extremistiska och populistiska strömningar sprids avsiktligt eller oavsiktligt till människor i andra länder. Krigföring som riktar sig mot IT-sektorn och informations- krig för att påverka ett lands befolkning kan utan svårighet användas över långa avstånd och riktas specifikt mot det land som man avser att skada. Samma sak gäller de ekonomiska medel som kan brukas för att på olika sätt få kontroll över andra länder.


EU utökar sanktionerna mot  Rysslands under januari 2018 /AFP via Getty Images
(foto inlagt av Lars Björk)


Gränser kan också luckras upp med avsikt att skapa positiva effekter. Typiska exempel på detta är när organisationer skapar nya former av anknytning som partnerskap, observatörskap, associerat medlemskap etc. Avsikten kan vara att gradvis hjälpa ett land med den omstrukturering som är nödvändig inför ett medlemskap. Den kan också ha som uppgift att ge några av de fördelar som medlemskap skulle innebära för att därmed dämpa frustrationen för dem som måste vänta länge på medlemskap
eller kanske aldrig kan bli medlemmar. Det är ett medvetet val av gränsförsvagning, användbar för en begränsad tid, ofta med huvudsyfte att vara stabilitetsskapande.


Östliga partnerskapet

Såväl Nato som EU har använt sig av dessa typer av utvidgning av respektive organisation för att uppnå de syften som nämns ovan. För EU:s del har det bland annat gällt det Östliga partnerskapet, som på polskt och svenskt initiativ etablerades 2009. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår i denna grupp av länder, som nu alla i mer eller mindre hög grad har fått en anknytning till EU. Att skapa ökad integration var ett sätt att göra gränsen mindre skarp mellan medlemmar och de länder som inte kunde utlovas framtida medlemskap.


Östliga partnerskapet, som – om än inte utan problem – har tagit ett antal steg framåt, har mött ett reellt hinder i kollisionen mellan två diametralt olika tänkesätt. Den liberala rättsstaten, som bland annat baseras på varje lands rätt att självt få välja sin institutionella tillhörighet, har upplevt ett hårdhänt möte med den ryska geopolitiken enligt vilken politiken är ett nollsummespel, i vilket stormakter
har rätt till kontroll över sin egen maktsfär. De västliga argumenten för varje stats suveränitet ses av Ryssland som ett hyckleri avsett att dölja att Nato och västmakterna i själva verket medvetet flyttar fram sina positioner. Med vapen, ekonomiska medel och på en rad andra sätt försöker Ryssland hindra ländernas närmande till EU.


Västra Balkan

Även när det gäller Västra Balkan står en gräns i centrum, men i detta fall är EU:s avsikt att skärpa sin gräns österut, inte att mildra den. Mellan situationen i de Östliga partnerskapsländerna och den i Västra Balkan finns ändå vissa likheter. Det gäller de sex länder på Västra Balkan som nu är i olika stadier av anslutningsprocessen till EU. Makedonien, Montenegro, Serbien och Albanien är kandidatländer
medan Bosnien och Kosovo ännu inte hunnit lika långt. Kosovo har störst problem, eftersom fem EU-länder, med Spanien i spetsen, samt dessutom Serbien, vägrar att erkänna landets existens. Att alla de sex länderna fortfarande har stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt brister i demokrati och minoriteters rättigheter är alla överens om.


Länderna på Västra Balkan har sedan länge ett löfte att bli EU-medlemmar men tidigare har de egna problemen stått i centrum. Den nya faktorn är Ryssland. Landet är sedan en tid mycket aktivt på Balkan och ökar sitt inflytande på olika sätt i de olika länderna, främst Serbien. Ett misslyckat kuppförsök strax före valet i Montenegro 2017 tillskrivs Ryssland. EU-kommissionen driver frågan om deras inträde i EU hårt, med målet att de första länderna ska blir medlemmar till år 2025.


EU-kommissionen ser detta som en kamp med tiden för att kunna bevara de europeiska värderingarna, som hotas av den nationalism som redan finns och som Ryssland uppmuntrar. Det finns också en oro för att instabilitet i området ska kunna sprida sig till EU. Frågan är emellertid i hur hög grad de nuvarande medlemsländerna ser målet att säkra gränsen från ryskt inflytande som överordnat de nya ländernas svagheter, vilka oundvikligen kommer att bli kännbara för övriga EU-länder.


Gränslinjer inom EU

Även inom EU finns en rad gränslinjer.  De kan ha sina ursprung i geografiska och historiska faktorer som gör att länder i en viss region delar vissa åsikter men de kan också vara orelaterade till geografin och gälla svagheter hos det egna landet och beroende av andra.

Rysslands roll är än en gång inte oväsentlig.

Tendensen med gränslinjer inom EU är inte ny: de ”europeiska” (ledda av Frankrike) stod redan på 1990-talet mot de ”atlanticistiska” (ledda av Storbritannien), en konfrontation som nu är betydligt mindre. Det beror inte enbart på Brexit utan har också att göra med den senaste tidens utveckling inom EU samt närmandet mellan Nato och EU.


(foto inlagt av Lars Björk)

I samband med den finansiella krisen 2008 kom en helt ny gränslinje, nu mellan de ”ansvarsfulla” länderna i norra Europa och länderna med ekonomiska problem i söder. I norr sågs de sydeuropeiska länderna som oansvariga och med självförvållade problem, medan sydeuropéerna anklagade norr för en politik som underminerade försöken i söder att bygga upp sin ekonomi på nytt. Målet för denna kritik var framför allt Tyskland och märkligt i sammanhanget var att Frankrike, Tysklands gamla parhäst inom EU, deltog i den.


Frankrike har under ett antal år misslyckats med att hålla sig till EU:s regler om budget och ser Tysklands hårda budgetpolitik som ansvarigt för detta. I dag har Frankrike en president som inser att Frankrike självt behöver förändras, men kritiken mot den tyska politiken finns fortfarande kvar.


Den gränslinje som nu allt oftare ses som det stora problemet gäller den mellan EU:s östra och västra medlemsländer. Den liberala världsordningen har under många år varit fundamentet i Västeuropa. Visserligen har vissa medlemsländer då och då brutit mot enstaka regler inom dessa, men aldrig tidigare har EU upplevt att en medlem, som nu Ungern, öppet talar om den illiberala staten som ett mål.
Inte heller har man sett öppna kampanjer, stödda av regeringen, riktade mot Bryssel. Även i Polen har en rad åtgärder tagits som står i strid mot de principer man själv förbundit sig att hålla, som domstolars oberoende och medias frihet. Tillsammans med Tjeckien och Slovaken, det senare landet nu skakat av ett mord på en journalist som undersökte korruptionen i landet, har dessa så kallade Visegradländer stärkt banden till varandra och i många fall mot EU. Man talar i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar om hur man vill bevara den europeiska kulturen. Liksom i länderna på Västra Balkan finns också starka länkar till Ryssland i alla länder förutom Polen.


Givetvis ses den öst-västliga splittringen som ett stort problem inom EU. Unionen har kritiserat Ungern och Polen hårt för de lagar som antagits. I Ungern har vissa av dem försvunnit men nya har tillkommit. Beträffande Polen har EU inlett en process och hotat med artikel 7, en artikel som kan leda till att ett land mister sin rösträtt. Detta har nu lett till en viss kompromissvilja i Polen.


Ett stort problem för EU när det gäller Visegradländerna är att ju hårdare man går fram mot dessa länder desto större är risken för att det ryska inflytandet kommer att öka. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också risken för att Ryssland kan påverka deras agerande inom EU och därmed underminera organisationens möjlighet att fatta beslut.


Frågan om EU:s beslutsfattande kapacitet och effektivitet är en fråga som engagerat vissa länder inom EU mycket. Förslag har väckts om att skapa ett Europa i flera hastigheter. Argumentet är att de som vill gå fortare fram ska kunna göra det och de som inte vill vara med inte ska kunna hindra andra från att gå vidare. Både Tyskland och Frankrike är positiva till denna tanke, men det finns också skillnader
mellan dem. Tyskland betonar helst integrationsprocessen medan Frankrike ser det som en form av ledarskap. EU:s östra medlemsländer är helt emot: de har förklarat att de ser förslaget om ett Europa i flera hastigheter som ett sätt att skapa en ny järnridå – nu mellan det rika Väst- och det fattiga Östeuropa.


Det är än så länge mycket osäkert hur ett Europa i flera hastigheter skulle kunna se ut. I viss mån finns det redan genom att Schengen- och eurosamarbetet inte omfattar alla. Frågan är emellertid hur många differentieringar som EU klarar av i en situation när organisationen samtidigt har en mängd yttre problem att hantera. Östliga partnerskapet som skapades i en betydligt mer idyllisk tid, Västra Balkan som
nu upplevs som ett akut problem och en rad andra stora problem kräver en sammanhållning inom EU som kan vara svår att åstadkomma när länder känner sig ratade och undanskuffade från de inre cirklarna av beslutsfattande.

Gunilla Herolf är fil dr och ledamot av KKrVA.
23 april, 2018

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN

En strategisk överraskning och dess konsekvenser

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

 

 

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”


Ryssland som
alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.


När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig.
Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.


Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien.
Bloggaren
Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade.


U.S. Air Force F-22 Raptor assigned to the 380th Air Expeditionary Wing, Al Dhafra Air Base,
United Arab Emirates prepares to taxi down the runway in support of Operation Inherent Resolve,
Feb. 13, 2018.
(U.S. Air Force photo/Anthony Nelson Jr.) (foto inlagt av Lars Björk)


Det gäller särskilt stridsflygplanet
F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen.
Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.


Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott.

”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.


De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan
på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.


A map displaying areas targeted in U.S.-led airstrikes in Syria Credit: Department of Defense (foto inlagt av Lars Björk)


Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens
”verkliga mål” (Tass den 16 april).  Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal


Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.


Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapen bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroende-
skapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.


Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.”
Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.


Den eminenta brittiska Rysslandsexperten
James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”.

Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.
Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA.
3 maj, 2018
——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening