sista inlägget från 2017

Kamratresa till Norge år 2018


Fästningen Fredriksten

Välkommen på en historisk resa till vårt broderland Norge.
Preliminär datum den 30 augusti – 2 september 2018.
Mer information om resmål och pris kommer med nästa års Medlemsblad nr 71.

Tidningen (Medlemsblad nr 71) i Din postlåda vecka 7-8


Tidningsredaktionen på Soldathemmet den 20 december. Fr vänster Lars Björk, Bo Westman, Jan-Erik Nordberg & Lars Ahlberg

I stort sett alla artiklar har kommit till redaktionen.  Sjunde (!) korrekturen av tidningen granskas.
Tidningen packas måndag 12/2 kl 0900.

Meddelande från SMKR

SMKR kansli på Teatergatan 3 stänger från 12 december för julen.
Vi öppnar igen tisdagen den 9 januari 2018.
Ni når oss under den tiden på telefon och mail enligt nedan.
Tel: 08-611 85 40
E-post: smkr@telia.com
God Jul & Gott Nytt År

Foto från Nordiska Militära kamratföreningsmötet

Nordiska Militära kamratföreningsmötet 14-18 juni 2017. Nationsvis marsch genom Halmstad. Foto: Jan-Erik Nordberg
http://galleri.smkr.org/#!album-10  (Dag 1-4)
http://galleri.smkr.org/#!album-11 (Dag 1)
http://galleri.smkr.org/#!album-12 (Dag 2)
http://galleri.smkr.org/#!album-13 (Dag 3)
http://galleri.smkr.org/#!album-14 (Dag 4)

Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening
Medlemskap 2018

Påminner om medlemsavgiften för år 2018 som är 100 kr per år. Plusgiro 26 27 24-8 ange namn så
kassören vet vem som betalat.
Vill Du bli medlem – kontakta Håkan Söderberg haksod11@gmail.com

Nytt nummer av Tjugofyra7 – nr 36

I nya numret kan bland annat läsas att fler vill bli frivilliga efter den återupptagna totalförsvarsplaneringen.
Att MSB planerar utbildning av deltidsbrandmän på åtta orter från nästa år och att nya förstärkningsresurser
utvecklas. Vidare fyra sidor från Mötesplats samhällssäkerhet plus mycket mer.
Läs tidningen här

Mikael Odenberg: Fredspris som hotar säkerheten

Avtalet kan som politisk viljeyttring säkert påverka den allmänna opinionen. Problemet är bara att detta endast fungerar gentemot öppna demokratiska stater där det går att bedriva en fri opinionsbildning.
Däremot är det helt verkningslöst gentemot länder som Ryssland, Kina och Nordkorea.
Läs artikeln här

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

Av Karlis Neretnieks

Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.
Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:
En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under
uppbyggnad,
Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,
Man använder varandras övningsanläggningar, Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,
m m.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.
Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:
Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
Att förmågan till att strida tillsamman ökar.
Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips. Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställer upp för striden.
Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:
Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,
Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.
Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmåga som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem. Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet.

Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

Karlis Neretnieks är generalmajor och ledamot av KKrVA.
11 december, 2017

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Köpet av Patriot – några tankar

on 7 december, 2017
av Lars Wedin

Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito.
Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss. Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete
med USA.

Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA?

Vad får vi för pengarna egentligen? Enligt Dagens Industri (28 november) är det franska systemet 2–4 miljarder billigare. Det franska SAMP/T är dessutom modernare och har sannolikt stor utvecklingspotential; en utveckling där svenska företag skulle kunnat delta.

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna. Det franska systemet kan, enligt uppgift, integreras på svenska örlogsfartyg.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet.

Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!
Om beslutet att köpa Patriot ligger fast måste ett annat system anskaffas till våra fartyg – antagligen just SAMP (Aster-familjen).

Det vore naturligtvis utmärkt om vårt Patriot-system kunde integreras i Natos luftförsvarssystem. Utan att kunna de tekniska detaljerna så torde nyttan med systemet vara beroende av förvarning, vilket kräver en sådan anslutning. Hur detta skall vara möjligt utan att Sverige går med i Nato förstår jag inte men försvarsministern har säkert ett svar. Dessa kommentarer leder över till den säkerhetspolitiska dimensionen. Sverige blir nu (ännu mer) beroende av stormakten USA, som leds av en milt sagt erratisk president. Det skall bli intressant att se vilket politiskt pris Sverige kommer att få betala.

Sveriges neutralitetspolitik har för länge sedan – gudskelov – gått hädan. Men vi blir inte medlemmar av Nato där Sverige skulle vara en av principiellt jämbördiga stater i ett mellanstatligt samarbete. I stället väljer vi att göra oss beroende av USA.

Ett annat problem med valet av Patriot är att vi väljer amerikanskt i stället för europeiskt. Med ett europeiskt system – SAMP/T – skulle vi ha kunnat delta på en någorlunda jämställd fot. Med Patriot får vi ta det vi får och vi kan räkna med att det kommer att finnas hemliga delar som gör att USA har någon kontroll över vårt utnyttjande av systemet. Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar),no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan
alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.
Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement.

För det första är det lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har.
För det andra är det osäkert hur mycket man kan lita på ett USA lett av Trump – och för närvarande finns ingenting som talar för att han skulle försvinna i närtid.

För det tredje behöver Europa en försvarsindustri värd namnet, annars hamnar vi européer helt i händerna på vad USA vill sälja till oss och under vilka förutsättningar. Detta handlar givetvis också om europeisk industriell kompetens och arbetstillfällen.

För det fjärde har EU något som Nato inte har nämligen pengar. Genom EU skulle medlemsstaterna kunna samordna materielinköp så att vi får så mycket ”pang för pengarna” som möjligt. EU skulle också kunna ha en gemensam försvarsbudget för anskaffning av materiel som, i varje fall de små, staterna inte kan skaffa själva: satelliter, tankningsflygplan, flygande och flytande lednings-plattformar med mera. Sådana initiativ står inte i motsats till Nato – tvärtom.

För det femte – med vad skall vi bidra till i den europeiska fonden för utveckling av försvaret (European Defence Fund)? Köpet av Patriot går ju i rakt motsatt riktning mot den av medlemsstaterna beslutade förstärkningen av försvarssamarbetet.

Ett samarbete som också den svenska regeringen säger sig stödja.

Sammanfattningsvis. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.
Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

Lars Wedin är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
7 december, 2017

 

Östersjön i centrum – säkerhet och miljö
Konferens ombord på Viking Cinderella 16-17 april 2018

Hoten mot Östersjöområdet såväl militärt som beträffande miljön har ökat väsentligt under det senaste årtiondet. Den positiva utveckling vi såg efter Sovjetunionens fall är nu förbytt i ökad spänning och därtill kommer tilltagande hot mot miljön. Konferensen är upplagd med föreläsningar och diskussioner och ger också goda möjligheter till informella samtal med föreläsare och inbördes. Ansvarig för föreläsningsprogrammet är Einar Lyth, överste 1 gr och militärhistoriker och Manne Wängborg, fd ambassadör och de biträds av Karlis Neretnieks, generalmajor och fd chef för Försvarshögskolan och av Johan Kuylenstierna, vd Stockholm Environment Institute.

Konferensen äger rum under 24 timmar ombord på Viking-line m/s Cinderella under resa t o r Stockholm – Mariehamn 16 -17 april 2018 med start resp återkomst kl 1600. Vi har fartyget helt för oss själva, inga andra resenärer. Kvalificerade föreläsare, bl a Björn von Sydow, Mikael Odenberg och från NATO bitr generalsekreteraren Rose Gottemoeller, från Kaliningrad f d guvernören amiral Vladimir Jegorov och från Moskva Dmitri Trenin Carnegie Institute. Från Polen kommer dess Sverigeambassadör Wieslaw Tarka och från Finland Pauli Järvänpää , vidare företrädare för de baltiska staterna. Kärnvapnens återkomst belyses av John Rydqvist. Erfarenheter från övningarna Aurora och Zapad redovisas.

På miljösidan deltar bl a Johan Kuylenstierna (se ovan), Anders Alm WWF, Sofia Brockmark Hav och Vatten,
Tina Elfwing och Gustaf Almqvist från Sthlm Universitets Östersjöcentrum, Monika Stankiewicz från Helcom Helsingfors, Mikhail Durkin Ryssland samt flera föreläsare och debattörer från Finland, Baltikum och Kaliningrad. Gotlands, Ålands och Bornholms speciella situationer belyses.

Totalt är det idag cirka 26 kvalificerade föreläsare bokade och ytterligare några tillkommer.
Mässingssextett underhåller under samlingarna och dämpad musik i sällskapsutrymmena möjliggör informella samtal och diskussioner med föreläsare och medresenärer. Middagen serveras under solenna former (kavaj) Kostnad 2370 kr i ekonomihytt inkl bordserverad middag med drycker, bufféfrukost, buffélunch med drycker,kaffe och frukt i anslutning till föreläsningarna, pm över föreläsningarna.
Tillval: Uppgradering av hytter, bilparkering ombord 150 kr, buss tor hemorten 157 kr.
Anmälan snarast (begränsat deltagar-antal), boka på www.vikingline.se/baltic eller tel 08 452 4000

”Amerika först” och rysskritik i Trumps doktrin

Under måndagskvällen presenterade USA:s president Donald Trump sin första säkerhetsstrategi med riktlinjer för USA:s diplomati och militära intressen det kommande året. Trump lyfte fram sitt kampanjlöfte ”Amerika först” och kritiserade sina företrädare för att ha misslyckats med att stärka landet.

– Våra ledare har varit engagerade i nationsbygge utomlands samtidigt som de inte lyckats bygga upp och
stärka vår nation, sa Trump och tillade att ekonomin skulle växa sig ännu starkare under hans presidentperiod.

Nyhetsbyrån AP skriver att Trumps strategi fokuserade på konkurrensen länder emellan. Varningarna för
klimatförändring från Obama-eran var strukna. Istället låg fokus på att försvara USA:s självständighet oavsett om det innebär att man bryter överenskommelser som har dominerat utrikespolitiken sedan kalla kriget.

Precis som väntat riktade Trump kritik mot Ryssland och Kina. I ovanligt hårda ordalag nämns de båda länderna som revisionist-stater som motarbetar USA:s intressen och värderingar.
http://omni.se
2017-12-18
——————————————————————
God Jul & Gott Nytt År
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Ej färdigt än

En trevlig jullunch den 2 december

En glad och trevlig jullunch i Kamratföreningens regi den 2 december. Först julglöggsmingel på kanslihusets fjärde våning med överraskande många långväga kamrater, det blev hjärtliga hälsningar och mycket minnen. Därefter sedvanlig jullunch med hög stämning och snapsvisor av alla de slag, liksom limericks.
Ordförande i Flottans män tackade för maten och önskade god jul samt ett fredligt år 2018 – och som avslutning på talet sjöng vi unisont Sveriges nationalsång. Vår ordförande Johan Rydén tackade sedvanligt personalen för ett gott arbete med årets jullunch och present utdelades till var och en. Jullunchen avslutades med lotteriet med många glada nya vinnare. Många stannade kvar och fortsatte samkvämet
på mässen.

Kamratföreningens tidning
Slutskedet av arbetet med kamratföreningens tidning pågår. Tack till alla skribenter för Era artiklar – ty utan Er hjälp hade tidningen blivit tunn. Tidningen beräknas nå Dig i slutet av vecka 807.

Medlemskap 2018

Påminner om medlemsavgiften för år 2018 som är 100 kr per år. Plusgiro 26 27 24-8 ange namn så
kassören vet vem som betalat.
Vill Du bli medlem – kontakta Håkan Söderberg haksod11@gmail.com

JULFEST PÅ SOLDATHEMMET DEN 6/12 KL 18.00
Gratis entré. Välkommen till Soldathemmet invid Lv 6 i Halmstad.

 

Swedish Combat Camera
44 filmer från år 2009 – 2017

Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret
av Ingolf Kiesow

Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock
”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa båda dokument illustrerar tillsammans de stämningar som skapar en växande risk för ett handelskrig mellan Kina och ”Väst”. Partikongress med vilja att förändra
När världens folkrikaste land ändrar sin inställning till omvärlden påverkas alla länder, även Sverige.
Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar,
att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Därmed ges de samma vikt som Marx’, Lenins, Mao Tsetungs och Deng Xiaopings teser, att landet skall styras på ett mera auktoritärt vis, att gränserna för yttrandefriheten bevakas mera noggrant och utländskt inflytande skall bekämpas, samt att Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.
Kina vill att den övriga världen skall använda Kina som en förebild Xi Jingping rapporterade till kongressen att Kina i mitten av det tjugonde århundradet skall ha blivit ”en global ledare ifråga om nationell styrka och internationellt inflytande, med en modern ekonomi, avancerad kultur och väpnade styrkor av världsklass.”
Xi konstaterade att dessa framgångar också betyder att socialism med kinesiska förtecken har breddat vägen för utvecklingsländer och därför också tillför ”kinesisk visdom” och ”kinesiska lösningar” på problem som möter mänskligheten. Partitidningen Global Times förtydligar för europeisk del med att säga att ”under de senaste åren har Storbritannien skilt sig från EU och flyktingkrisen och terrorism har chockat Europa. Nu, när den katalanska oberoenderörelsen har blivit en konstitutionell utmaning, är alla dessa händelser antagligen inte isolerade från varandra. Det betyder att styrandet av Europa är svårt att upprätthålla… Det är dags att vakna upp!” Europa behöver med andra ord lära av Kinas mera auktoritära system!
Kina är redan på väg att utmana USA militärt I mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass” sade Xi Jingping vid öppnandet av nationalkongressen. Redan idag är Kina faktiskt på väg att lyckas i sitt uppsåt att militärt mota bort USA från västra Stilla havet.
Den slutsatsen drar i varje fall en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje” heter det i en presentation av rapporten 2016. Vilja – och växande förmåga – till ekonomisk dominans
De redan svåra handelspolitiska motsättningarna mellan Kina å ena sidan och USA och EU å den andra kan förvärras och tillsammans med Kinas ambitioner att ”vägleda världen” bli till en ideologisk kamp mellan två block, en historisk parallell till det kalla kriget. Det är inte nödvändigt att det blir så, inte om amerikanska, europeiska och kinesiska ledare lyckas undvika eskalering av redan pågående motsättningar. Däremot står det klart att läget kräver största möjliga försiktighet och uppmärksamhet även i de små länderna, som lätt
kan komma i kläm, särskilt om de vill försöka framstå som neutrala och oberoende.
De ekonomiska faktorerna talar redan till Kinas fördel. Räknat i ”Purchasing Power Parity” (ungefär i förhållande till inhemsk ”köpkraft”) är Kinas BNP idag störst i världen eller 21.417.150 miljoner dollar jämfört med USA:s 18.569.100 miljoner dollar enligt Världsbankens statistik för 2016. 1)
Kina arbetar på att skapa nätverk, där EU ingår Under det senaste året har Kina visat en tydlig vilja att ha goda relationer med Europa. Kinesiska företag har gjort uppmärksammade investeringar i Portugal, Spanien, Polen, Ungern och Grekland, liksom i infrastrukturföretag i Storbritannien och Frankrike och i viss
utsträckning även i övriga Europa. År 2016 investerade Kina fyra gånger mera i Europa än investeringar i den andra riktningen – och betydligt mera än i USA. Tidigare ofta starkt kritiska uttalanden om Europa har tonats ned och gjorts mera sällsynta, medan kinesiska media i stället framhäver gemensamma intressen i exempelvis fortsatt frihandel och kampen mot den globala uppvärmningen.

Denna tendens har uppmärksammats i USA och väckt en viss oro där. Den välkända ekonomiska media-koncernen Bloomberg har till exempel publicerat åtskilliga artiklar i ämnen som ”När USA retirerar från ledarskapet för världen stiger Kina och Tyskland fram”. Premiärminister Li Keqiangs tre Europa-besök uppmärksammades och befaras tyda på en ny intressegemenskap riktad mot amerikansk
dominans. Artiklar på samma tema, men med omvända förtecken, förekommer i kinesiska media; EU och Kina sitter i samma båt, om Donald Trumps verbala angrepp på frihandeln omsätts i praktiken. En kil är på väg att drivas in mellan EU och USA, en kil som delvis har skapats av Donald Trumps till synes irrationella beteende. ”Panda-omfamningen” har en besvärande sida. Den är en del av större utrikespolitiska ambitioner, som framfördes och ständigt upprepades i det officiella nyhetsflödet från partikongressen.” One Belt One Road (förkortat till OBOR)” eller Den nya Sidenvägen”, som den också kallas, är en central del av denna politik. Den omnämndes nästan alltid, när de nya riktlinjerna för utrikes- och säkerhets-
politiken berördes. Den innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss.
Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs leden till sjöss. De tidigare nämnda Europa-investeringarna är delvis ett led i detta projekt. Europa skall vara en integrerad del av ett ekonomiskt nätverk, där Kina skall spela en central roll och där man också vill utöva politiskt inflytande. Sverige är inte något undantag. Volvo personbilar är exempelvis redan Kina-ägt, och Hong Kong-bolaget MTR driver redan Stockholms tunnelbana och vill bygga hela nya stadsdelar samt nya linjer
för höghastighetståg genom Sverige. Ryssland samverkar med Kina

Eftersom vapen, som utvecklas och produceras inom ett land medför kostnader, som inte bör beräknas i växelkursvärde utan i PPP, har Kina redan större utrymme för militära investeringar än USA. Kinas långsiktiga planering tillåter att detta kan ske med utnyttjande av en mindre andel av BNP än vad USA behöver skapa utrymme för i sin budget. Om inte utvecklingen vänder kommer partikongressens
tal om Kina som militär världsmakt år 2050 att bli verklighet med råge Kina står inte ensamt i sin utmaning av ”Väst”. Sedan 2012, då Xi Jingpin tillträdde sitt ämbete som president, har Ryssland närmat
sig Kina, särskilt under de senaste två åren. Det var i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och samtidigt mötte en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gas- leveranser. Den ryska utrikespolitiken har därefter fört landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få Kina att ersätta Europa som
avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obamas tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putins Slow Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.
Kinas ekonomiska styrka backar numera upp Rysslands förmåga att utveckla och framställa nya vapen.
Ökat tryck från Kina och Ryssland kräver vissa omgående åtgärder Kina och Ryssland samverkar i utveckling av nya vapensystem. Kina deltar i en rysk manöver i Östersjön, och ”den nya Sidenvägen”
går till lands genom ryskt territorium med slutdestination i Östersjöhamnar. Kina strävar numera efter att stöpa världen efter sina egna preferenser, som delas av Ryssland i väsentliga avseenden.
Rysk expansion på Krimhalvön och i Ukraina skapar oro i ”Väst” liksom fortsatt militär upprustning och ökad övningsverksamhet. Ryssland arbetar både öppet och i de fördolda på att skapa split och förvirring samt klyftor mellan befolkningslagren och mellan dem och deras politiska ledare. Ryssland vill både förhindra Nato´s vidare utvidgning och minska sammanhållningen inom ”den transatlantiska länken”.
Propagandan används både öppet och i det fördolda genom sociala medier med att sprida halvsanningar och rena lögner om ”Väst” och dess politiska ledare. Dessa ambitioner ägnas mycket utrymme i europeiska media, men detsamma gäller inte de kinesiska. Medan vi är vana att iaktta och reagera på politiska och militära framflyttningar av ryska positioner och rysk propaganda är vi dåliga på
att göra detsamma ifråga om Kinas. Det landet rustar också upp sin militära förmåga – med större ekonomiska resurser – och dess propaganda arbetar också på att förklena och förlöjliga de politiska och ekonomiska systemen i ”Väst”. Kinas målsättning ter sig allt mera sammanfallande med den ryska globalt, och Europa blir både direkt och indirekt föremål för ett alltmera påtagligt kinesiskt intresse.

Efter den 19:e partikongressen bör det framstå tydligt för var och en att en avsevärd förbättring måste ske i vår Kina-bevakning. Sverige bör inom EU:s ramar försöka värja oss mot möjliga inskränkningar av vårt oberoende och oönskad påverkan på vårt politiska system. Vi kan knappast avsäga oss de fördelar som ”pandakramen” kan ge oss, men vi måste värja oss mot det krypande beroende som den är avsedd att skapa. Vi bör redan nu avhjälpa sådana brister i vår lagstiftning som försvårar och i vissa avseenden omöjliggör styrning av myndigheterna inför möjliga kaotiska lägen i världshandeln. Bristerna försvårar vår försörjning och gör det lättare att utöva påtryckningar mot Sverige (ett ämne, som berördes vid  Akademisammankomsten 2017-09-13), inte minst mot bakgrund av risken för ett kommande amerikansk-kinesiskt handelskrig, där även EU kommer att dras in, skapa möjligheter att stoppa ryska och kinesiska förvärv av strategiska tillgångar på svensk mark – till exempel containerhamnen
i Gävle och ubåtshamnen i Fårösund, som nyligen hamnat under rysk respektive kinesisk kontroll,
sluta upp med att motsätta oss de stora EU-ländernas krav på föregående EU-kontroll av förvärv av tredje part av strategiskt betydelsefulla infrastrukturtillgångar inom unionen.
Ingolf Kiesow är ambassadör och ledamot av KKrVA.
27 november 2017

1] Jämför man i stället med användande av traditionella växelkursvärden har USA fortfarande världens största BNP – 18.569.100 miljoner dollar jämfört med Kinas 11.199.145. Att siffran för USA är densamma enligt båda sätten att räkna är givet genom att det är dollarn som är utgångspunkten för båda beräkningarna. Räknat i växelkursvärde har Bloomberg räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt går
Kinas BNP om USA:s först år 2029

——————————————————————
Med Vänliga Hälsningar
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

Julhälsning från ordförande i Sveriges Militära Kamratföreningars
Riksförbund (SMKR) Anders Emanuelsson

Kamrater
Vilket härligt år, 2017!
Det nordiska kamratföreningsmötet genomfördes med bravur i Halmstad. Mötet följs upp av ett erfarenhetsmöte som genomförs i slutet av november.
Under hösten har fokus varit på ett antal viktiga frågor.

Den absolut viktigaste frågan förbandstillhörighet har kommit till en lösning. I VU 18 (verksamhetsuppdrag)
kommer alla, för oss, kända kamratföreningar tilldelas ett värdförband. Detta innebär att alla nu har möjlighet att sluta överenskommelser avseende sin verksamhet riktad mot Försvarsmakten.
VU 18 kommer ut under slutet av kvartal 1 vilket innebär att 2018 skall ses som ett uppstarts år för de kamratföreningar som inte tidigare haft någon överenskommelse. Processen som möjliggjort detta visar på det goda samarbetet vi upplever med PROD. Listan med koppling kamratförening – värdförband bifogas med det digitala utskicket av julbrevet som ni redan bör ha erhållit.
Den andra viktiga frågan som har hanterats är att stärka föreningsdemokratin inom SMKR. För detta har vi under hösten genomfört fem regionala möten. Vilka upplevdes positivt från de deltagande föreningarna.
Möjligheten att utbyta goda idéer, utöka samarbete och andra viktiga frågor skallstå i fokus under dessa möten. Tanken är att vi fattar beslut om ny regional indelning, sex regioner, på representantskaps mötet (2018-04-10—11) och med det ett antal stadgeändringar. I ett nästa steg kan regionen komma att utse sin styrelserepresentant. För att höja närvaron under representantskapsmötet, har vi beslutat om en ny resepolicy vilket innebär att en representant per förening inbjuds att delta utan kostnader för föreningen. Under representantskapsmötet kommer vi genomföra grupparbete inom regionerna. Förutsatt att mötet beslutar om de nödvändiga stadgeändringarna.

Rekrytering är en tredje viktig fråga. På de regionala mötena under hösten var denna fråga återkommande.
Vi har därför beslutat att påbörja ett projekt avseende rekryteringen, projektledare är Lars Sjölin, Trängregementets kamratförening. Med detta julbrev följer en enkät som jag uppmanar er att svara på. (min anm: vår styrelse löser detta)Tanken är att Lars sammanställer era tankar och idéer och presenterar dessa vid representantskapsmötet. Under hösten har också mentorprogrammet sjösatts. Med starkt stöd av Torbjörn Schön från Fallskärmsjägarklubben har vi inlett samarbetet med LSS och i slutet av november påbörjas samarbetet med P 4. Tanken är medlemmar ur respektive förbands kamratföreningar skall vara mentorer åt anställda. Varje mentorperiod omfattar ett år innebärande cirka åtta möten mellan mentor och adepten. Fantastiska möjligheter för oss att verkligen stötta Försvarsmaktens personal på ett konkret sätt. Slår det här väl ut kommer fler förband och kamratföreningar få motsvarande erbjudande.
Hör gärna av er om ni som kamratförening är intresserade.

Höstens verksamhet
• Förslag om förbandstillhörighet har omhändertagits och kommer finnas med i VU 18
• Fem regionala möten har genomförts under september-november.
• Mentorprogrammet har påbörjats.
• Planeringskonferens har genomförts under september månad.
• Tre styrelsemöten har genomförts, det fjärde genomförs i december.
• Ett möte har genomförts med HKV PROD/UTB.
• Två samverkansmöten har genomförts med FM Veterancentrum.
• Utvärdering av det nordiska kamratföreningsmötet genomförs i slutet av november.
• Åtta besök vid lokala kamratföreningar har genomförts.
• Tre politiker, försvarsminister Peter Hultqvist, riksdagsledamöterna Allan Widman
och Annicka Engblom, har dekorerats med SMKR förtjänsttecken i guld för sitt arbete
med veteranfrågan, som bl.a. innebär att 29 maj är allmän flaggdag.
Kommande verksamhet
Första halvåret 2018
• Planeringskonferens 13-15 februari.
• Representantskapsmötet 10-11 april.
• Mentorprogrammet.
• Veterandagen 29 maj.
• Fyra styrelsemöten finns inplanerade.
• Två möten med PROD/UTB
• Två samverkansmöten med FM Veterancentrum.
• Besök vid lokala kamratföreningar
Andra halvåret 2018
• Sex regionala möten,
• Planeringskonferens.
• Fyra styrelsemöten finns inplanerade.

• Två möten med PROD/UTB
• Uppföljning av mentorprogrammet.
• Två samverkansmöten med FM Veterancentrum.
• Besök vid lokala kamratföreningar Vi tillsammans är Försvarsmaktens största
supportergrupp, en viktig del i att hantera sin dåtid–vårda minnen, traditioner och kultur.
Sin nutid–skapa en lärande organisation där reflektion är av stor betydelse och kamrater
med erfarenhet har mycket att tillföra.
Slutligen måste organisationen vara framtids inriktad där utveckling och försök är viktiga
komponenter. Här kan äldre kamrater vara till stöd för yngre kamrater i sin utveckling inom officersyrket.
Avslutningsvis vill jag tacka Er för Era insatser under 2017 och samtidigt tillönska Er alla en riktig
God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!
Fortsätt främja KAMRATSKAP och SAMHÖRIGHET!!
Vi ses den 10 april
Anders Emanuelson
Förbundsordförande SMKR
2017-11-20
http://www.smkr.org/

Kallelse till Representantskapsmöte 2018

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund avhåller representantskapsmöte 2018-04-10—04-11
Varje ansluten förening äger rätt att sända ett  befullmäktigat ombud till mötet på bekostnad av SMKR.
I mån av plats kan förening sända flera deltagare, men föreningens rösträtt utövas av ombudet.
Kostnad för ytterligare deltagare bestrids av respektive förening.

Styrelsemöte genomfört idag
Kamratföreningens styrelse samlades för möte den 24 november kl 09.30 på Soldathemmet.

Flera beslut togs – bland annat:
– Kamratresan nästa år kommer att gå till södra Norge, men med vissa ”halvhalter” på vägen till och
från Norge. Exakt tid och prel program kommer kunna att presenteras i samband med utgivning av
kamratföreningens tidning vecka 8. Resan kommer troligtvis att genomföras i början av hösten 2018

– Årsmötet 2018 kommer troligen att äga rum under april – vi avvaktar exakt datum mht föredragshållaren

– 64 medlemmar anmälda till jullunchen den 2 december, men info till medlemmarna idag (sista anmälningsdag) Se nedan
Protokoll kommer som vanligt från vår sekreterare Jan Dorf för mer detaljer från styrelsemötet.

Sista chansen idag!!
Årets jullunch den 2 december
Styrelsen för kamratföreningen önskar alla varmt välkomna lördagen den 2 december kl 1400.
OBS! SENASTE ANMÄLAN FREDAGEN 24 NOVEMBER.
Du anmäler dig till genom att betala in 275 kr på pg nr 262724-8.

Glöm ej att ange eget namn och jullunch på inbetalning så att kassören vet vem som betalat.
Bidrag till kvällens lotterier emottages tacksamt.

Läs mer här om jullunchen:
http://www.i16.se/dokument/inbjudanjullunchen2017.pdf

Välkommen till Soldathemmet invid Lv 6

Nästa nordiska militära kamratföreningsmöte år 2019

”Det 37. Nordiske Stevne arrangeras i Norge i tiden torsdagen den 13 juni – söndagen den 16 juni 2019.
Stavnet vil bli arrangert öster om Norges största innsjö Mjösa. Vår huvudbase blir Terningmoen leir, Elverum”

Chefen MUST till Halmstad den 15 februari 2018

Chefen MUST Gunnar Karlsson i SVT Agenda     Foto: SVT
Generalmajor Gunnar Karlson, chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten
informerar om ”Vad gör den svenska underrättelsetjänsten?”.

Plats: Klarasalen Stadsbiblioteket i Halmstad

Tid: Torsdagen den 15 februari kl 19.00 (prel tid)

Kompletterande information kommer att utsändas senare.

Arrangör: Försvarsutbildarna i Halmstad, AFF i Halland och Stadsbiblioteket i Halmstad.

Medlemmar i kamratföreningen och allmänheten är välkomna – fri entré
Kom i god tid!

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Erfarenheter från ett krig
Ukrainas arméchef generallöjtnant Serhiy Popko gav tillsammans med tre medarbetare under  måndagen 20 november en bild över arméstridskrafternas utveckling i landet under perioden 2014-2017. Således färska erfarenheter från ett krig mot en starkare antagonist.
Krigserfarenheter från Ukraina
av Tommy Jeppsson

Sverige-salen var ganska välfylld när Ukrainas arméchef, generallöjtnant Serhiy Popko, tillsammans med sin svenske värd, generalmajor Karl Engelbrektsson, besökte Försvarshögskolan, där den ukrainska delegationen gav de närvarande en bild över arméstridskrafternas utveckling i landet under perioden 2014–2017. Således färska erfarenheter från ett krig mot en starkare antagonist.
Det framgick att inledande motstånd mot den ryska annekteringen av Krim i mars 2014 var svagt, vars orsak i icke ringa utsträckning kunde sökas i det fokus på internationella insatser som dominerat under ett antal år. Detta hade gjort den ukrainska försvarsmakten inkapabel att möta det hybrida insatskoncept som ryssarna tillämpade. Erfarenheter av storskaliga, mångfacetterade operationer saknades således. Till detta bidrog även att befäl liksom soldater visade en ovilja till väpnad kamp mot de invaderande ryska styrkorna, vars orsak åtminstone delvis kan härledas till en mentalitet som utvecklats under utbildningen
för internationella insatser.
Bristerna på ukrainsk sida handlade om såväl för små förbandsvolymer som en icke tillräcklig utbildningsnivå, liksom ävenledes materiella brister vilka sammantaget nedsatte förmågan till strid med allsidigt sammansatta förband på både taktisk och operativ nivå.
Således en fråga om balansen mellan kvalitativt och kvantitativt, där det tydligt framgick att numerär fortsatt har relevans. En slutsats som kunde dras av föreläsningen och som dragits åtskilliga gånger tidigare var kopplad till den sanning som åtskilliga krig påvisat, nämligen att när kvalitetsfaktorerna utbildning/övning, materiel och volym ökar så kan de operativa ambitionerna höjas
i betydande grad och motståndarens förmåga reduceras. Att åstadkomma detta under pågående krig är givetvis svårare än om förmågan utvecklats i fred samtidigt som få om ens något krig undgått ”transformation under fire”. Som alltid är en av krigets mörka sidor förlusterna i människoliv och skadade. Hittills har den ukrainska försvarsmakten förlorat 2 500 stupade och 7 000 sårade.

Ukrainas arméchef, generallöjtnant Serhiy Popko

Ukraina har sedan striderna inleddes utökat sin försvarsmakt i betydande grad.
Armén dominerar starkt, flygvapnet och marinen kan ses som stödfunktioner till landoperationerna.

Ett omfattande moderniseringsprogram genomförs i syfte att landets stridskrafter ska uppnå Nato-standard inkluderande interoperabilitet med Natoländerna samtidigt som det av landets strategidokument tydligt framgår en strävan efter att bli medlem av den atlantiska alliansen. Realismen i det sistnämnda kan ifrågasättas givet Kremls inställning i frågan och Natoländernas försiktighet med anledning därav. Däremot verkar styrkeuppbyggnaden ha förlöpt relativt väl, vilket starkt underlättats av en kvalificerad försvarsindustri som förmått tillgodose merparten av behoven.
Avseende markstridskrafter har följande förband nyuppsatts:
Två mekaniserade brigader
Fyra motoriserade infanteribrigader
En bergsbrigad
Tre artilleribrigader
Under frågestunden framkom tydligt uppfattningen att brigadnivån är helt avgörande för att få ut maximal effekt av s k kombinerade vapen.
Under 2016 organiserades en gemensam operativ ledning för samtliga stridskrafter och fyra operativa kommandon för territoriell ledning. Markstridskomponenten indelas i:
Reaktionsstyrkor
Uppföljningsstyrkor
Reservstyrkor
Denna indelning åskådliggör behovet av att man i krig har såväl volym som reserver. De senare behövs för att fullfölja framgång, alternativt undvika ett nederlag.
I samband med den inledande svaghetsperioden under 2014 liksom under styrkeuppbyggnaden har utbyggnaden av fortifikationer/starka försvarsställningar varit ett prioriterat område vars resultat kan ses i form av en stabilisering av det militära läget. Rimligen borde den kraftiga utbyggnaden av arméns mekaniserade förmåga syfta till att åstadkomma ökad rörlighet i striden. Satsningen på artilleri och raketartilleri påvisar ävenledes och återigen sannheten i den indirekta eldens avgörande betydelse.
Den övergripande slutsatsen av sammankomsten påvisar giltigheten av ett antal s k gamla sanningar vilka, trots att de kan härledas långt tillbaka i tiden, har visat sig hålla i dåtid såväl som i nutid. De i sin tur genererar delslutsatsen att förändringar utan grundliga konsekvensanalyser lätt kan leda fel.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
23 november, 2017

Erfarenheter från kriget i Ukraina – ukrainske
arméchefen på FHS 20 november

Ukrainas arméchef på FHS ”I år ha genomfört 21 stridsskjutningar i brigad och 20 andra brigadövningar”
Här några spridda noteringar från ukrainske arméchefens presentation på FHS den 20 november 2017.
När det ryska angreppet mot östra Ukraina började våren 2014 (strax efter annekteringen av Krim)
så blev följande brister i den ukrainska organisationen tydliga:

– De ukrainska förbandens utgångsgruppering (d v s fredsgarnisoner) var fellokaliserade, krävde
långa och tidsödande tilltransporter innan de kunde sättas in,

– Förbandens olika funktioner var inte samövade på högre taktisk nivå (brigad),

– Den materiella tillgängligheten var låg,

– Man var oförberedd för ”hybridkrigföring”.

Åtgärder sedan 2014 för att öka försvarsförmågan:

– Huvuddelen av tidigare tillgängliga och nyuppsatta förband har organiserats i brigader för att säkerställa
allsidigt användbara och samövade förband,

– Antalet brigader har under de gångna tre åren ökat från 20 till 34,

– Militärdistrikten (4 st) har förstärkts med redan inledningsvis tilldelade förband (brigader, lokalförsvar mm),

– En operativ reserv i form av en armékår har skapats,

–  Det pågår en omfattande anskaffning av ny materiel och mycket omfattande renoveringar av ”arvmateriel”.

Andra erfarenheter:

– Såväl hotet från som de egna möjligheterna med elektronisk krigföring var tidigare gravt underskattat,

– Elektronisk krigföring ett av huvudmedlen att möta hotet från drönare (och också ett av de stora hoten
mot egna drönare),

– De ryska styrkorna har god förmåga att störa ut sambandet på kompani- och bataljonsnivå,

– Rysk artillerield mycket effektiv för att försvåra ukrainsk verksamhet,

– Egen förmåga att bekämpa fientligt artilleri viktigt och mycket höga krav på egen rörlighet för att undvika
rysk artilleri-bekämpning – skjut under kort tid, sedan omedelbart omgruppera,

– Förmåga till indirekt eld måste finnas på alla förbandsnivåer bataljon, brigad, division.

Slutligen: Striderna har hitintills kostat Ukraina 2500 döda och 7500 sårade soldater.

http://karlisn.blogspot.se/2017/11/erfarenheter-fran-kriget-i-ukraina.html?spref=tw

Nytt inlägg på KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
Danmark byter fot
av Mats Bergquist

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring
av Danmarks ”grand strategy”. Foto: Slavko Sereda/Shutterstock
Att små stater sällan byter ”grand strategy” är något som författaren till dessa rader i olika sammanhang upprepat.
Det finns goda skäl för detta påstående. En liten stat har av uppenbara skäl mindre strategisk autonomi än en stormakt.
Byten eller, värre, frekventa byten av grundläggande strategi kan skapa misstroende i omvärlden och öka risken att dras in i en konflikt. Den mindre staten drar nytta av att dess stormaktsgrannar med rimlighet kan förvänta sig en viss politisk grundlinje. Och omvänt gäller att den lilla staten kan minska risken att råka in i politiska förvecklingar eller värre med omvärlden om man med trovärdighet kan hävda att man i sin säkerhetspolitik följer en grad av konsekvens.

Självfallet kan inte säkerhetspolitiken förbli opåverkad av förändringar i omvärlden, men sådana förändringar kan rymmas inom ramen för en stats etablerade ”grand strategy”.
I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.
En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång
gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen.
Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.
Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän.
Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd)
kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.
Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den
danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed
en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp.
Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.
Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget.
En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och
myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.
Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet.

Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s
försvarssamarbete. Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.
Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna.
Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush
redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.
Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (PermanentEuropean Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta
danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.
Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k
långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.
Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.
En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.

Mats Bergquist är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.
24 november 2017
——————————————————————
TREVLIG HELG – vi ses den 2 december kl 14.00 (Jullunchen)
Lars Björk
Styrelseledamot Hallands Regementes och Hallandsbrigadens Kamratförening

 

Det försämrade omvärldsläget
Föreläsning på Soldathemmet den 15 november kl 18.00 – välkommen!